Filmlexikon
Skriv ut

Filmiska uttrycksmedel

De filmiska uttrycksmedlen är filmens estetik, det vill säga sättet på vilket bilderna och ljudet används, filmens uttryck. De filmiska uttrycksmedlen bidrar alla till berättandet av historien och till den stämning och spänning som skapas i filmen.

Regissören och filmteamet tänker igenom varenda detalj i filmens uttryck. Ska en person fotograferas nedifrån i grodperspektiv eller uppifrån i fågelperspektiv? Ska filmens färger vara varma som i en kärleksfilm eller kalla som i en skräckfilm? Ska klippningen ha ett högt eller lågt tempo? Ska det finnas bakgrundsmusik? Det är mycket man måste ta ställning till när man beslutar hur filmen ska se ut och hur den ska låta. De estetiska val filmskaparen gör är en del av berättelsen och avgör hur tematiken lyfts fram. Om temat är mobbning och ensamhet kan exempelvis dystert ljus och sorglig musik framhäva innehållet och stämningen. Omvänt kan varma färger och glad musik göra vår upplevelse av en lycklig scen ännu mer positiv. I en skräckfilm kan regissören använda de filmiska uttrycksmedlen för att skapa ett smygande obehag eller ge oss en chockartad upplevelse (viss spänning respektive plötslig överraskning).

  • Bildutsnitt

    I en närbild befinner vi oss nära motivet och i en helbild är vi långt ifrån motivet. I en film har vi ett mer avgränsat synfält än i verkligheten. Verkligheten beskärs, och motivet ramas in, precis som på ett fotografi eller en målning. Ramen begränsar det vi kan se. Hur filmen ramas in uttrycks i filmens bildformat.

    På film ser vi en mindre del av motivet än vi skulle ha gjort i verkligheten. När vi är nära exempelvis en person, ser vi detaljer hos den personen. Däremot ser vi inte särskilt mycket av det som finns runt omkring. Allt det ser vi bättre när vi kommer långt bort från personen och kan överblicka en hel inspelningsplats. Men när vi befinner oss på så långt avstånd är det svårt att se detaljer, som till exempel ansiktsuttryck.

    Den måttstock vi använder när vi talar om bildutsnitt är den mänskliga kroppen. I en närbild upptar ett ansikte hela bilden.


  • Bildkomposition

    Filmfotografer och filmregissörer arbetar med bildkomposition på samma sätt som exempelvis konstnärer gör. De komponerar bilden med utgångspunkt i vad de anser bäst förmedlar den historia de vill berätta. Bildkompositionen kan/syftar till att påverka åskådarens upplevelse av stämningen i en tagning. Därför kan bildkompositionen tydliggöra filmens handling och rollfigurernas känslor.

    En bild kan vara komponerad på ett sätt som ger ett intryck av harmoni och balans. Den är behaglig att titta på. En bild kan även vara komponerad på ett sådant sätt att det ger motsatt intryck. När vi tittar på den kan den ge oss en känsla av obehag, förvirring eller att något inte står rätt till.

    När det är något särskilt som vi bör lägga märke till i bilden kan bildkompositionen användas för att leda åskådarens blick till en viss punkt.

    En bild kan också komponeras så att vi uppfattar djup och perspektiv. En bild med djup är vanligtvis mer intressant att titta på än en platt.


  • Bildstil

    Filmens bildstil är filmens ”visuella fingeravtryck” där filmer kan se väldigt olika ut. En del filmer har klara färger och allting ser häftigt ut, medan andra filmer är grumliga och korniga och ger ett obearbetat intryck. En del filmer har ett nästan kvadratiskt bildformat – som på en gammaldags tv – medan andra filmer stoltserar med ett brett format och stiliga panoramabilder. Det finns scener där bara det allra viktigaste fokuseras, berättat med kort skärpedjup. Och det finns andra scener där skärpedjupet är långt och det pågår flera parallella händelser i bilden.


  • Färger

    Det mänskliga ögat kan skilja mellan flera miljoner olika färgnyanser. Färgerna har stor betydelse för hur vi upplever en scen. Färgerna i en scenografi (se uppslagsordet inspelningsplats) kan förstärka stämningen och kostymernas färger kan säga oss något om rollfigurerna. Om rollfiguren i fråga exempelvis bär illröda eller beiga kläder präglar vårt intryck av vem hen är.

    Filmregissören och filmfotografen kan också välja att använda starka färger eller kontrastfärger för att styra åskådarens uppmärksamhet. Om en del av rekvisitan har en särskild stark färg kommer vi troligtvis att lägga märke till den. Om rekvisitans färg står i kontrast mot omgivningen skiljer den ut sig och fångar vår uppmärksamhet. Det kan till exempel vara något rött i en grön miljö eller något gult i en blå miljö. Omvänt kan filmregissören bestämma en rollfigurs kläder utifrån hens egenskaper. Om personen exempelvis är mycket blyg kan kläder i samma färg som omgivningen indikera att hen försöker göra sig till ett med bakgrunden.


  • Filmisk tid

    Filmens tid är manipulerad i jämförelse med hur vi upplever tiden i verkligheten.


  • Kamerarörelser

    Regissören och fotografen har alltid tänkt igenom hur filmkameran ska röra sig eller vara stilla. Rörelserna (eller avsaknaden av rörelse) bidrar bland annat till att skapa stämning och till att ge oss den information vi behöver för att förstå berättelsen och rollfigurerna.

    En bild kan vara helt stadig, om filmkameran till exempel står orörlig på ett stativ, och vara extremt ostadig, om kameran till exempel är handhållen eller på annat sätt förflyttas och skakas. En filmkamera kan sättas i rörelse på ett sätt som påminner om vårt eget sätt att röra oss. En panorering har en viss likhet med vårt sätt att vrida på huvudet och titta åt sidan.

    En tiltning påminner om rörelsen när vi tittar uppåt eller nedåt. En filmkamera kan även förflyttas på andra sätt som vi känner igen från verkligheten. Till exempel kan en kranåkning skapa en känsla av att man lyfter från marken och svävar ovanför det man tittar på.


  • Kameravinklar

    Det har betydelse för vår upplevelse av det vi ser. Kameravinkeln avspeglar bland annat maktförhållande mellan rollfigurerna och kallas ibland även för perspektiv, bildkomposition, kameraposition eller synvinkel.

    Det finns tre grundläggande kameravinklar: grodperspektiv, fågelperspektiv och normalperspektiv.


  • Klippning

    Ursprungligen spelades film in på fysiska filmremsor. När man skulle redigera filmen klippte man i filmremsorna och klistrade ihop de tagningar man skulle använda. Därför använder man ordet klippning om redigeringen av filmen. Numera skapas klippen i datorn, därför kallas klippning också digital redigering. Den person som arbetar med klippning kallas för klippare.
    Ibland används ordet klipp även om en tagning eller ett kort utdrag ur en film.

    Klippningen är viktig för vår upplevelse av filmens sammanhängande förlopp – dess ”kontinuitet”. En spelfilm på 90 minuter innehåller vanligtvis cirka 1 200–1 500 klipp, men vi uppfattar det som en sammanhängande berättelse – en flytande bildström. Vi lägger sällan märke till själva klippen. Det beror på att klipparen och regissören använder en teknik som kallas osynlig klippning. Den gör att vi lättare kan leva oss in i filmen. Synlig klippning är ovanligare och förekommer oftast i kortare sekvenser. Här uppmärksammas vi på klippen. Det kallas även montage. En montage-sekvens kan till exempel skapa en tidsförkortning eller förstärka en viss stämning eller ett särskilt tema.

    Klipptempot betyder mycket för hur vi upplever filmen. Klipptempot i en film beror på hur långa tagningarna mellan klippen är. Om tagningarna är korta är klipptempot högt – om tagningarna är långa är klipptempot lågt. Klipptempot är filmens puls. Det är stämningsskapande och förstärker rollfigurernas känslor.

     


  • Ljud

    Man kallar ofta film för rörliga bilder och säger att det är ”ett visuellt medium”. Men det vi ser är inte hela saken. Ljudet – allt det vi hör – har en enorm betydelse för vår upplevelse av en film och därför är det mer exakt att kalla filmen för ett audiovisuellt medium.

    Realljudet är helt utslagsgivande för filmens trovärdighet och nödvändigt för att vi ska kunna leva oss in i handlingen. Effektljud och musik skapar stämning, framhäver handlingen eller skrämmer oss på precis de rätta ställena. Vad är en skräckfilm utan otäck bakgrundsmusik? Vad är en actionfilm utan braket från explosioner? När filmljudet fungerar som det ska kan vi se en hel film utan att särskilt lägga märke till ljudet. Eller rättare sagt: vi lägger inte märke till det medvetet. För naturligtvis uppfattar våra öron allt ljud i filmen och det påverkar i allra högsta grad vår upplevelse av filmen.


  • Musik

    Musik är ett extremt effektivt filmiskt uttrycksmedel och används i de flesta filmer. Filmmusik kallas även bakgrundsmusik och soundtrack. Vanligtvis är musiken komponerad till filmen.

    Det kan röra sig om allt från storslagna kompositioner till väldigt enkla teman med bara några få toner eller en ensam sångröst. I andra fall består filmmusiken av kända pop- och rocklåtar eller klassiska stycken.


  • Ljus

    För filmfotografer är kamera och ljus två sidor av samma sak. En del fotografer använder uttrycket ”måla med ljus” när de beskriver vad de gör. När ljussättningen i en film fungerar lägger vi oftast inte märke till den – den bara fungerar. Ljussättningen är sättet på vilket ljuset är placerat och vilka slags ljuskällor som används. En ljuskälla är varifrån ljuset kommer, till exempel en lampa, en brasa eller solen.

    Ljussättningen är avgörande för om en scen upplevs som trovärdig eller inte. Ljuset skapar en stämning som framhäver handlingen, till exempel mjuk och varm belysning i en idyllisk scen eller dunkelt ljus och mystiska skuggor i en otäck scen. Filmregissören och filmfotografen kan berätta med hjälp av ljus genom att till exempel rikta starkt ljus mot en person eller ett stycke rekvisita som de vill att åskådaren ska lägga märke till. Filmfotografen kan även använda belysningen för att skapa djup i en bild, till exempel genom att placera ljuskällor strategiskt i förgrunden, mellangrunden och bakgrunden.


  • Objektiv och subjektiv kamera

    Subjektiv kamera eller synvinkel är när vi ser händelser med någon av rollfigurernas ögon. Om personen är berusad kan kamerans rörelser exempelvis vara vingliga. Eller så kan bilden vara ur fokus för att visa att en närsynt person tappat sina glasögon. Vi upplever situationen så som rollfiguren gör det. Den subjektiva kameran förstärker vår känsla av identifikation med personen och åtföljs ofta av subjektivt ljud. Subjektiv kamera kallas även för point of view (POV).