Tidsförlängning
Tidsförlängning innebär att tiden dras ut i en film så att en händelse varar längre än i verkligheten. Man kan tänja ut tiden med hjälp av klippning, slowmotion eller frysruta.
När tidsförlängning används frångår filmen realtiden. När regissören och klipparen förlänger tiden med hjälp av klippningen infogar de ”extra” tagningar – vilket betyder att flera av de händelser vi ser faktiskt äger rum samtidigt. Det skapar en illusion av att tiden dras ut. Denna typ av tidsförlängning används ofta i dramatiska scener för att öka spänningen. Regissören skjuter upp höjdpunkten.
En annan typ av tidsförlängning är slowmotion. Här rör sig allt mycket långsamt. Fotografen kan skapa denna effekt genom att exempelvis spela in i dubbel hastighet. När filmen spelas upp i normal hastighet ser det ut som om allting sker långsamt. Slowmotion kan skapa en särskild stämning, till exempel en drömlik eller storslagen atmosfär. Effekten används även ofta om en huvudperson är påverkad av exempelvis droger och vi får uppleva världen genom hens ögon.
Tiden kan även hejdas helt. Det kallar man frysruta, att frysa bilden. Det används ibland i en films sista tagning för att markera att filmen är slut. Bilden ”dröjer sig kvar på näthinnan”.