Filmlexikon
Skriv ut

Kamerarörelser

En filmkamera kan röra sig på många sätt. Till exempel genom panorering, tiltning och kameraåkning. Kameran kan vara handhållen eller stå på stativ. Alla typer av kamerarörelse påverkar vår upplevelse av en scen.

Regissören och fotografen har alltid tänkt igenom hur filmkameran ska röra sig eller vara stilla. Rörelserna (eller avsaknaden av rörelse) bidrar bland annat till att skapa stämning och till att ge oss den information vi behöver för att förstå berättelsen och rollfigurerna.

En bild kan vara helt stadig, om filmkameran till exempel står orörlig på ett stativ, och vara extremt ostadig, om kameran till exempel är handhållen eller på annat sätt förflyttas och skakas. En filmkamera kan sättas i rörelse på ett sätt som påminner om vårt eget sätt att röra oss. En panorering har en viss likhet med vårt sätt att vrida på huvudet och titta åt sidan.

En tiltning påminner om rörelsen när vi tittar uppåt eller nedåt. En filmkamera kan även förflyttas på andra sätt som vi känner igen från verkligheten. Till exempel kan en kranåkning skapa en känsla av att man lyfter från marken och svävar ovanför det man tittar på.

  • Kamera på stativ och handhållen kamera

    Spelfilm har traditionellt spelats in med kamera på stativ. Det beror på att filmkameror förr i tiden var mycket stora och tunga. I dag finns det filmkameror som är väldigt små och lätta samtidigt som bildkvaliteten är mycket hög.

    Regissörer som gör spelfilm kan använda den handhållna kameran för att få film att se mer äkta ut. Den stil som uppnås med handhållen kamera kan ge åskådarna en känsla av att det de ser är autentiskt och verkligen händer – att det inte är regisserat. Det beror på att den handhållna kameran traditionellt förknippas med dokumentärfilm.


  • Panorering

    En panorering kan vara kort, det vill säga en liten rörelse, som när man vrider på huvudet och tittar åt det ena eller andra hållet. Panoreringen kan även vara lång. Om en panorering är 360 grader motsvarar det att man står på samma punkt och vrider sig ett helt varv medan man betraktar allting runt omkring sig.

    En panorering kallas också för en pan. En mycket snabb panorering kallas för en sweep-pan eller rush-pan. Om det går mycket fort kan det vara svårt att hinna se motivet, och en snabb panorering kan förstärka en dramatisk och förvirrad stämning.


  • Tiltning

    En tiltning kan vara kort, det vill säga en liten rörelse, som när man riktar blicken lite uppåt eller lite neråt. En tiltning kan även vara lång. Om det är en lång tiltning kan det ge en känsla av svindel och av att man liksom faller framåt eller bakåt. En lång tiltning kan till exempel användas i en scen där huvudpersonen befinner sig ombord på ett flygplan som gör en loop och åskådarna ska få en uppfattning om hur det känns.


  • Kameraåkning

    Eftersom kameran vid åkningen kan röra sig bort från eller i riktning mot ett motiv kan det påminna om en zoomning. En kamera kan också röra sig i samma riktning som rollfigur, det vill säga parallellt med rollfiguren. Då upplevs det som om vi följer med eller tar oss förbi rollfiguren. Om en kameråkning rör sig åt motsatta håll mot en person som är i rörelse får vi bara en kort skymt av personen medan kameran passerar.


  • Kranåkning

    Åskådaren upplever det som om kameran flyger. Vid en kranåkning är filmkameran placerad på en kran, så att det ser ut som om den svävar fritt i luften. Det kan ge oss överblick över en scen.


  • Zoomning

    Medan panorering, tiltning, kranåkning och kameraåkning är utvändiga förflyttningar av hela kameran, är zoomning en rörelse inuti kameran – nämligen i kamerans objektiv.

    När fotografen zoomar in ser det ut som om motivet kommer närmare inpå kameran än det i själva verket gör. Fotografen kan även skapa illusionen av närhet genom att använda ett teleobjektiv på kameran. Det förstorar på samma sätt som en kikare. När fotografen zoomar ut ser det ut som om motivet rör sig längre bort från kameran än det i själva verket gör. Fotografen kan även skapa illusionen av avstånd genom att sätta ett vidvinkelobjektiv på kameran. Vidvinkeln förminskar motivet, och samtidigt får vi ett större synfält. En extrem form av vidvinkel kallas fish-eye-objektiv, och det påminner om att se genom ett titthål.

    Fotografen kan uppnå en stark visuell effekt genom att kombinera zoomning och kameraåkning. Om fotografen zoomar in en rollfigur samtidigt som kameran åker bort från rollfiguren uppfattar vi det som om rollfigurens ansikte blir kvar på samma avstånd från oss medan allting i bakgrunden förstoras och linjerna ändras. Det kan skapa en sugande känsla och en upplevelse av att rollfigurens syn på världen förändras, till exempel i samband med att en stor hemlighet avslöjas.