Filmlexikon
Skriv ut

Ljud

Ljud på film kan delas upp i kategorierna tal, musik, realljud och effektljud. Ljudet har en avgörande betydelse för åskådarens upplevelse av filmens stämning, fortlöpande sammanhang och trovärdighet.

Man kallar ofta film för rörliga bilder och säger att det är ”ett visuellt medium”. Men det vi ser är inte hela saken. Ljudet – allt det vi hör – har en enorm betydelse för vår upplevelse av en film och därför är det mer exakt att kalla filmen för ett audiovisuellt medium.

Realljudet är helt utslagsgivande för filmens trovärdighet och nödvändigt för att vi ska kunna leva oss in i handlingen. Effektljud och musik skapar stämning, framhäver handlingen eller skrämmer oss på precis de rätta ställena. Vad är en skräckfilm utan otäck bakgrundsmusik? Vad är en actionfilm utan braket från explosioner? När filmljudet fungerar som det ska kan vi se en hel film utan att särskilt lägga märke till ljudet. Eller rättare sagt: vi lägger inte märke till det medvetet. För naturligtvis uppfattar våra öron allt ljud i filmen och det påverkar i allra högsta grad vår upplevelse av filmen.

  • Diegetiskt och icke-diegetiskt ljud

    Båda dessa ljudtyper kan vi uppfatta såväl medvetet som omedvetet. Ibland lägger vi märke till att vi hör ljudet, i andra fall hör vi ljudet utan att lägga märke till det. Båda ljudtyperna har mycket stor betydelse för vår upplevelse av en film.


  • Realljud

    Realljud kan komma från föremål, till exempel en telefon som ringer. Realljud kan även komma från personer, till exempel andetag eller steg. Bakgrundsbuller och akustik är också realljud. I exempelvis en simhall är akustiken en helt annan än i ett vardagsrum med matta och mjuka möbler.


  • Effektljud

    Effektljud brukar läggas på under filmens efterproduktion, alltså efter själva filminspelningen.


  • Tal

    När talet kommer från personer som är med i filmen kallar man det även dialog, monolog eller repliker. Detta slags tal är diegetiskt ljud eller realljud. Talet kan även komma från en person som inte är med i filmen. Då kallar man det en berättarröst eller en voice-over. Den sortens tal är icke-diegetiskt ljud.


  • Subjektivt ljud

    Subjektivt ljud stärker vår identifikation med en rollfigur därför att vi upplever världen genom hens sinnen. Subjektivt ljud används till exempel om en huvudperson har druckit alkohol eller tagit droger. Personens sinnen är påverkade, och det understryks genom att ljudet återges otydligt eller förvrängt så hen hör det. Ofta kombineras det subjektiva ljudet med bilder som visar oss hur personen ser världen.


  • Stumfilm och ljudfilm

    Även om stumfilmerna inte hade något ljudspår ackompanjerades filmerna av ljud. På stumfilmstiden använde man livemusik – musiken framfördes av allt ifrån en ensam pianist till en hel orkester. Andra gånger musiklade man filmvisningen genom att spela en skiva. I vissa fall var musiken specialkomponerad till filmen, i andra fall användes kända musikstycken. Det förekom också att en person som var på plats berättade filmens handling. Det kunde även vara någon som gjorde ljudeffekter – trampljud, brak, plask och så vidare.

    I stumfilmer talar personerna faktiskt en hel del – men vi hör dem inte. Däremot ser man tydligt att de till exempel grälar, skrattar eller ropar högt. I stumfilmens mellantexter, textskyltar som klipptes in, kan man läsa vad de säger, ofta i lätt förkortad form.

    Mellantexterna ger oss dialogens huvudsakliga budskap och hjälper oss att förstå handlingen. När ljudfilmen uppfunnits konkurrerade den så småningom ut stumfilmen helt och hållet. När bild och ljud noggrant och i detalj följs åt skapas en stark illusion av verklighet. Det vill säga det blir lättare att leva sig in i filmen – vilket kan förklara det publika genomslaget.