Stumfilm och ljudfilm
Stumfilm är film utan ljudspår, och ljudfilm eller talfilm är film med ljudspår. De tidigaste filmerna var stumfilmer. På 1920- och 1930-talen utvecklades tekniken och ljudfilmen blev allt vanligare. Numera är alla filmer, med oerhört få undantag, ljudfilmer.
Även om stumfilmerna inte hade något ljudspår ackompanjerades filmerna av ljud. På stumfilmstiden använde man livemusik – musiken framfördes av allt ifrån en ensam pianist till en hel orkester. Andra gånger musiklade man filmvisningen genom att spela en skiva. I vissa fall var musiken specialkomponerad till filmen, i andra fall användes kända musikstycken. Det förekom också att en person som var på plats berättade filmens handling. Det kunde även vara någon som gjorde ljudeffekter – trampljud, brak, plask och så vidare.
I stumfilmer talar personerna faktiskt en hel del – men vi hör dem inte. Däremot ser man tydligt att de till exempel grälar, skrattar eller ropar högt. I stumfilmens mellantexter, textskyltar som klipptes in, kan man läsa vad de säger, ofta i lätt förkortad form.
Mellantexterna ger oss dialogens huvudsakliga budskap och hjälper oss att förstå handlingen. När ljudfilmen uppfunnits konkurrerade den så småningom ut stumfilmen helt och hållet. När bild och ljud noggrant och i detalj följs åt skapas en stark illusion av verklighet. Det vill säga det blir lättare att leva sig in i filmen – vilket kan förklara det publika genomslaget.