Fimpen

Fimpen sätter med avväpnande lekfullhet fingret på tidlösa drömmar om berömmelse och kändisskapets baksidor. För hur roligt är det egentligen med snabba framgångar när man är en sexårig liten "fimp" och inte ens kan skriva autografer?

Ett häpnadsväckande lågbudgetprojekt ...

Den internationellt kände regissören Bo Widerberg fick idén till Fimpen när han mötte en liten knatte på en fotbollsplan utanför Stockholm som fullständigt dribblade bort honom. Det var Johan Bergman – pojken som småningom kom att spela huvudrollen.

Filmen producerades och finansierades av Widerbergs eget bolag och budgeten var mycket liten. De första tagningarna spelades in på överblivna filmremsor som regissören hade i sitt kylskåp och skådespelarna blev de som råkade finnas till hands. Fimpens familj, exempelvis, spelas av Johan Bergmans riktiga familj. Och alla de superkända fotbollsspelarna, däribland Ralf Edström, spelar sig själva utan att få betalt.

Såhär i efterhand är det smått häpnadsväckande hur Bo Widerberg lyckades snacka sig in i det svenska landslagets omklädningsrum, få dem att läsa godnattsagor för lille Fimpen och till och med följa med dem på bortamatcher utomlands. Till Moskva 1973, till exempel, då Sverige spelade landskamp mot Sovjetunionen och det var hart när omöjligt att komma in i landet.

... och en minnesvärd filmpärla

Fimpen har kanske inte gått till historien som en av Widerbergs allra bästa filmer men den mottogs välvilligt av kritikerna och har fått ett långt liv, både bland barn och fotbollsfans.

Såhär 40 år efter premiären är det slående hur aktuell den ännu känns: Även om tidsmarkörerna är många så är fotbollsmatcherna fortfarande rafflande, Ernst-Hugo Järegård som klubbledare fortfarande oerhört komisk och Johans ambivalens inför sin kometkarriär fortfarande hjärtskärande. Därför platsar denna lilla filmpärla bland de tidlösa svenska barnfilmsklassikerna.