Kvinnor regisserar

Kvinnor har sedan filmens födelse i mycket högre utsträckning än män fått kämpa för att få göra film. Och av de som har lyckats har många ändå uteblivit i historieskrivningen. Filmerna har glömts bort eller ännu värre, inte bevarats.

Det sägs ibland att de svenska kvinnornas filmhistoria startade med Mai Zetterling på 60-talet. Det stämmer inte. Även om de var i minoritet fanns det redan på stumfilmstiden kvinnliga pionjärer.

Anna Hofman-Uddgren var den första kvinnan att regissera film i Sverige och den andra kvinnan i världen, efter franska Alice Guy-Blaché. Hofman-Uddgren var varietéartist, teaterchef och regisserade 1911-12 sex filmer, varav två var Strindbergfilmatiseringar. Endast en, Fadren (1912), finns bevarad. En annan pionjär var Pauline Brunius. Hon var skådespelare och blev Kungliga Dramatens första kvinnliga chef. Hon regisserade också en serie kortfilmer och en långfilm. Endast en av kortfilmerna, Lev livet leende (1921), och fragment från några av hennes andra filmer finns bevarade. En tredje som hade stort inflytande på svensk film från 20- till 40-talet var Karin Swanström. Hon var skådespelerska, produktionsledare, konstnärlig rådgivare på SF och regisserade fyra filmer på 20-talet, varav en var Flickan i frack (1926).

Talfilmens genombrott på 30-talet innebar knappast något uppsving för de kvinnliga filmskaparna. Det var fortsatt tunt på kvinnor bakom kameran under 30- och 40-talen och på 50-talet regisserades endast två filmer av kvinnor, Det är aldrig för sent av Barbro Boman och Rätten att älska av Mimi Pollak. Båda filmerna hade premiär med bara någon veckas mellanrum 1956.

Så kom Mai Zetterling. Hon långfilmsdebuterade med Älskande par 1964 och blev onekligen den första kvinnliga talfilmsregissör som lyckades göra flera filmer, och som uppmärksammades såväl i Sverige som utomlands. Och i slutet av 70-talet hände plötsligt något. Skådespelaren Gunnel Lindblom regidebuterade med Paradistorg 1977 och Marie-Louise Ekman (då De Geer Bergenstråhle), Suzanne Osten och Agneta Fagerström-Olsson följde tätt efter.

Och idag har Sverige regissörer som Lisa Langseth, Lisa Aschan, Pernilla August, Nahid Persson Sarvestani, Gabriela Pichler, Maria Blom och Mia Engberg.

Om man tittar på andra yrken bakom kameran så ser könsfördelningen lika ojämn ut som bland regissörerna historien igenom.

Med digitaliseringen har vi en möjlighet att skriva om historien. Vi kan tillgängliggöra de filmer som oförtjänt har fått stå tillbaka eller glömts bort och lyfta fram de verk och upphovspersoner som förtjänar det. Många filmer av kvinnliga regissörer har tidigare inte varit tillgängliga för biografer, inte varit utgivna på dvd eller funnits på någon video on demand-tjänst. Nu ändrar vi på det.

Text: Lova Hagerfors (2015)