Den svenska stumfilmen

Trots att svensk stumfilm länge föreföll distanserad kontinentens produktion kom den att spela en stor roll – med internationella mått svensk films enda riktiga storhetstid.

Länge stod kamerans blotta upptagningsförmåga i centrum. Publiken hänfördes av rörliga bilder med igenkänningsfaktor eller exotiska utsnitt från andra kulturer. En folkbildande ansats att uppfostra åskådaren blandades tidigt med ett nationalistiskt drag.

Pionjär var Svenska Bios vd, Charles Magnusson. I en ateljé i Kristianstad gjorde han 1909 den första svenska spelfilmen, Värmlänningarna. Etablissemangets erkännande skulle dock dröja ännu ett decennium. Filmen betraktades länge som lågkultur men konkurrerade om delvis samma publik som teaterns.

Ett stort steg togs när Svenska Bio inledde ett samarbete med Pathé Frères i Paris. Till den svensk-franska alliansen, inrättad i nya ateljéer på Lidingö, rekryterades 1912 tre regissörer: Georg af Klercker, Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Efter delvis utländsk skolning skulle dessa tre senare definiera storhetstiden.

Samma år filmatiserades Strindbergs Fadren av Anna Hofman-Uddgren, Sveriges första kvinnliga regissör.

Den första svenska klassikern kom redan 1913, Sjöströms Ingeborg Holm, en gripande berättelse om fattigsverige och med ett skärpedjup som stärkte filmens psykologi. Filmen var Sveriges första genomslag utomlands. Liksom Stillers Stormfågeln (1914) höll sig dessa tidiga verk med ett starkt socialt patos, en samhällskritik som drog mot propaganda och en förmåga att levandegöra det ursvenska.

Georg af Klercker räknas av många, däribland Ingmar Bergman, som svensk films förste mästare. Med ett otal melodramer och äventyrsfilmer, visuellt och emotionellt utmärkande, hade den Göteborgsbaserade af Klercker sina storhetsår 1915-17. Dock fick han aldrig möjlighet att mäta sig på lika villkor med Sjöström och Stiller.

Med Terje Vigen 1917 lät Sjöström, åter med sig själv i huvudrollen, på allvar naturen klä skott för en mans inre strider. Filmen, efter en dikt av Ibsen, filmades on location i Östersjön. Den blev startskottet på guldåldern och medgav en förhöjd status för filmen i Sverige.

Efter Berg-Eyvind och hans hustru (1918) följt av två filmatiseringar av Lagerlöfs Jerusalemsvit, tog Sjöström sig an Körkarlen (1921), först ut att spelas in i nybyggda Filmstaden i Råsunda. Lagerlöfs ockult ursvenska symbolvärld passade som hand i handske med Sjöströms kinematografiska kraft, där lager av komplicerade dubbelexponeringar under snillrike fotografen Julius Jaenzons ledning tillät en fysisk och en andlig värld i bild samtidigt.

Om Sjöström var den sociala melodramens iscensättare fann Mauritz Stiller också sin hemvist i den mer erotiska melodramen, inspirerad av fransmän och danskar. Märta Lindqvist i Svenska Dagbladet beskrev Stillers mästerverk Erotikon (1920): en "sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna".

Filmens flitige manusförfattare Gustaf Molander, som även skrivit manus till Terje Vigen och Stillers Herr Arnes Pengar (1919), regidebuterade själv 1920. Under 1900-talets första hälft skulle han komma att regissera över 60 filmer.

1922 var det dags för danske Benjamin Christensens Häxan, vars fototekniska prestation spred ringar på vattnet och visade på bredd i storhetsperiodens palett.

Per Lindberg gav sig in i filmen med svågern Hjalmar Bergman, som skrev manus till Norrtullsligan (1923), efter Elin Wägners roman. I rollerna märktes Tora Teje och Inga Tidblad.

Och i elfte timme anslöt även Greta Garbo till gulderan, med stort genombrott i Stillers trolösa Lagerlöf-filmatisering Gösta Berlings saga (1924), innan hon liksom Stiller och Sjöström drog till Hollywood. Storhetstiden upphörde.

Av senare stumfilmsverk verk kan nämnas Karin Swanström Flickan i frack (1926), efter ännu en roman av Hjalmar Bergman.

Det originella i svensk stumfilm låg inte i idén om originalmanuskript, som ofta senare upphöjts inom ljudfilmen, utan snarare i en förkovrad hantverksskicklighet och en lika trägen utvinning av geografiska och mentala landskap av nordiskt märke.

Text: Jon Asp (2015)