
Agnes Cecilia - en sällsam historia
I ett skåp bakom tapeten hittar femtonåriga Nora ett foto av två kvinnor i vita 1800-talsklänningar. Vilka är de, och vad vill de henne? Och vem är barnet? Anders Grönros fick en Guldbagge för sin suggestiva Maria Gripe-filmatisering.
Spelfilm
År: 1991
Regissör: Anders Grönros
Skådespelare: Gloria Tapia, Stina Ekblad, Vanna Rosenberg, Meta Velander
Längd: 133 min
Åldersgräns: Tillåten från 7 år
Rekommenderad från 9 år
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Här finns filmhandledning till filmen.
"Bege dig jag vet inte vart, för att söka jag vet inte vad." När böcker slår upp sig själva och hundar vägrar gå över trösklar vet man vad klockan är slagen. Femtonåriga Nora och hennes fosterfamilj flyttar in i en gammal lägenhet där allt tycks vilja henne något. I ett skåp bakom tapeten hittar hon ett foto av två kvinnor med ett barn mellan sig. Nora, som inte vet var hon ska leta efter vad, börjar ändå. Tecken, brev, gamla tanter – "Jag tror att det handlar om någon som blivit övergiven", säger Nora till den snälla sonen till de snälla fosterföräldrarna. De känner inga kalla kårar, de äter rostat bröd och springer till jobbet.
Nora är fem och kramar storgråtande sin nalle. Hennes festklädda föräldrar ler och säger godnatt. De går vinkande ut genom dörren och kör ihjäl sig. Nora väntar på dem, tills de nya föräldrarna en dag ställer henne framför graven. Nu ska hon tända ett ljus för pappa och ett för mamma, säger de. Det går inte. Nora skakar så hon spiller ut tändstickorna.
Allt det här minns hon, när som helst. Som när den sorglösa kompisen Lena – en ung Vanna Rosenberg, som gör det mesta av varje stavelse – babblar om bantning och ögonskuggor. "Vad tycker du om den här färgen? Det är den enda som funkar när man är så här tjock." Nora är inåtvänd och hunden Ludde måste få hjälp med sin ångest, säger Lena. Inåtvänd räcker inte. Nora ser och hör och tolkar tecken, men pratar gör hon inte. Tills det är dags för den stora uppgörelsen. Då är det ingen som går fri, död eller levande.
Maria Gripe skrev romanen "Agnes Cecilia" 1981, tre år efter "Tordyveln flyger i skymningen" och året före den första boken i Skugg-trilogin. I slutet av sjuttiotalet hade hennes berättelser börjat få övernaturliga inslag. Hon inspirerades av Edgar Allan Poe och systrarna Brontë, och skrev om unga kvinnor som dras in i mysterier och grubblar över livet och döden.
Men de får saker gjorda också. Männen i Noras värld har inte mycket att komma med. De är snälla allihop (utom en), men det är kvinnorna det handlar om, på flera plan. Det är de som gör det som måste göras, och de gör det på egen hand.
Flera av Maria Gripes böcker har filmatiserats för bio eller tv. Anders Grönros gjorde Agnes Cecilia – en sällsam historia och Glasblåsarns barn under 90-talet, Kjell Grede regisserade Hugo och Josefin 1967 och Kay Pollaks Elvis! Elvis! kom 1976. Flickan vid stenbänken sändes som tv-serie 1989.
Jan Aghed i Sydsvenska Dagbladet: "Ett gråtande barns ögonpar i stark närbild inleder Anders Grönros film. Lyckligtvis undviker den i fortsättningen alla associationer till hötorgskonstens snyftande ungar. [...] Han är bra på komprimerat uttrycksmättade och mångtydiga stämningar, inte sällan med element av skir poesi. Så småningom blir man mer och mer varse att denna förmåga till koncentration och en sorts lyrisk visuell stenografi enbart tycks karakterisera enskilda scener och sekvenser. Manusets och regins grepp om helheten, om filmens dramatiska uppbyggnad och om närbildsberättandet generellt sett lämnar en del att önska."
Maaret Koskinen i Dagens Nyheter: "Det beundransvärda är Grönros absoluta gehör för de dagrar och rytmiseringar som dämpar den dramatiska belysningen till det enbart nödvändiga. [...] [Gloria Tapia] gör en sådan där fullfjädrad, auktoritativ och märkvärdigt 'färdig' långfilmsdebut som undfägnas en biopublik bara med mycket långa mellanrum. Detta, gott folk, är inget annat än Steven Spielberg på svenska – fast bra många snäpp mer sofistikerat!"
Text: Nina Widerberg (2016)