Spelfilm
År: 1986
Regissör: Mai Zetterling
Skådespelare: Stina Ekblad, Erland Josephson, Philip Zandén, Peter Schildt
Längd: 117 min
Åldersgräns: 15 år
Delvis utländsk dialog. Svensk text.

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Se originaltrailern på Filmarkivet.se.

Mai Zetterlings karriär som svensk långfilmsregissör börjar och slutar med Agnes von Krusenstjerna. Debuten Älskande par (1964) är en filmatisering av von Krusenstjernas romaner om Fröknarna von Pahlen och Amorosa är en biopic om von Krusenstierna, alltså en film som tar avstamp i författarens biografi. I januari 1983 skrev Zetterling i sin dagbok: "Varför är jag fortfarande fascinerad av Agnes? Hon gick vilse, tappade fotfästet, kravlade sig upp igen. Gränserna mellan det verkliga och det overkliga skrämde henne... Visst känner jag släktskap med Agnes, jag är ju själv en främmande fågel, i Sverige som i min exiltillvaro: släktskap i att allt handlar om kärlek, om de ömma familjebanden, erotiken. Och en stor släktskap med dårar."

Amorosas hallucinatoriska inledningssekvens utspelar sig i trettiotalets Venedig, där Agnes (Stina Ekblad) drabbas av ett nervsammanbrott mitt under pågående karneval, och hennes man, författaren och översättaren David Sprengel (Erland Josephson) skriver in henne på ett mentalsjukhus. Färden till sjukhemmet går via gondol, med Agnes iförd tvångströja, i en oförglömlig vision av den sjunkande staden, utsökt fotograferad av Rune Ericsson. Med David Wallis suggestiva musik på ljudspåret tycks karnevalens masker och kostymer, de färgsprakande vattenspeglingarna i kanalerna och husens spiraltrappor i de labyrintlika gränderna flyta samman med den sjuka författarinnans febriga fantasier.

David har gjort det till sin livsuppgift att se till att Agnes skriver och publicerar sina böcker, vars kontroversiella skildringar av sexualitet och självbiografiskt färgade motiv bryter mot samtidens konventioner. Men han är en tvetydig figur, vars vård av författarskapet inte nödvändigtvis innebär omsorg om Agnes som person. Från sjukdomsepisoden i Venedig blickar filmen bakåt, och vi reser ett kvartsekel bakåt i tiden till den unga Agnes som i skir svensk sommargrönska skriver flickböcker, uppvaktas av den stilige men konventionelle Gerhard (Peter Schildt), attraheras av kusinen Ava (Lena T. Hansson) och utsätts för gliringar av brodern Adolf (Philip Zandén). Agnes brottas med samhällets begränsningar för vad en adlig ung kvinna får göra och vara, och under Sprengels inflytande överger hon de accepterade flickskildringarna för erotiska och tabubelagda motiv, hamnar i konflikt med sin familj och drabbas av allt värre sjukdomsepisoder.

Filmens speciella stämning fångas perfekt i detta citat från boken som inspirerade filmens titel, Ola Hanssons Sensitiva Amorosa,: "Ser du det växer i det moderna samhällets överkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört som heter 'Sensitiva Amorosa', dess kronblads åror äro fyllda av morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma och dess kolorit dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade gardiner och skär som en döende aftonrodnad".

Amorosa var Zetterlings första svenska långfilm sedan Flickorna (1968), och uppfattades av samtida recensenter som en triumfatorisk comeback. Kritikerna berömde filmens foto, klippning och skådespelarinsatser; Stina Ekblads gestaltning av von Krusenstjernas erotiska intensitet, frihetstörst och bräcklighet blev hennes stora genombrott. I samband med regissörens död 1994 skulle Amorosa ofta beskrivas som hennes mest lyckade film. Idag har Flickorna, som vid sin ursprungliga premiär totalsågades av en (manlig) kritikerkår och fick en mycket begränsad biografdistribution, fått nytt liv genom feministiska tolkningar, och kanske klättrat förbi Amorosa i den svenska filmhistoriens kanon. Men Amorosas barocka, stiliserade estetik och inspirerande skådespelarinsatser har inte bleknat, och Zetterlings tolkning av ett författarliv som hon uppenbarligen identifierade sig med är fortfarande högintressant.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)