År: 1958
Spelfilm
Regi: Ingmar Bergman
Skådespelare: Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Naima Wifstrand
Längd: 101 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Ansiktet, i vilken Max von Sydows plågade 1800-talsmagnetisör ansätts av det sadistiska medicinalrådet Gunnar Björnstrand, är en udda film. Den gjordes när verk som Sjunde inseglet och Smultronstället hade gjort Bergman världsberömd, och följdes av trilogin Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden. Mellan dessa triumfer kom Ansiktet – en bullrande komedi med vilda skräckeffekter, och en gravallvarlig skildring av en ångestfylld konstnär som slutat tro på det han gör.

Filmen är full av illusioner: falska kärleksdrycker, lösskägg, optiska villor, förväxlingar, spegelbilder – och Inga Tidblad utklädd till man. Den mästerliga Gunnar Fischer, som fotograferade alla Bergmans tidiga filmer, visar vad han kan göra med mörker.

Konsten möter vetenskapen, och rationalismens representanter är antingen djävulskt grymma eller imbecilla. Men konstnären i Ansiktet, med själskval och allt, är trots allt en svindlare. Hans konst är att få människor att tro på sådant som inte är sant, och han gör det för pengar.

Bergman har berättat hur han själv trollade fram pengar:

"Över huvud taget blev filmen litet grymmare och litet svartare och litet brutalare än vad jag hade tänkt mig. När jag skulle sälja idén till Carl Anders Dymling [VD i Svensk Filmindustri 1942-1961], var han mycket tveksam. Så jag sa: 'Du förstår, det här är ett erotiskt spel, det är en erotisk lek alltihopa. När teatern kommer till gården, blir alla konfysa och kåta och tokiga, så det blir en vild erotisk uppståndelse.' Det var inte bara lögn det jag sa, det var lite grann också som jag hade tänkt mig det. Men sen härsknade jag väl till under inspelningens gång."

Av kvinnorna i Ansiktet är det i stort sett bara Ingrid Thulin som behåller byxorna på – Bibi Anderssons fnittrande piga vräker till slut omkull Lars Ekborg i en tvättkorg för att få någonting gjort.

De samtida svenska kritikerna var vördnadsfulla den här gången också; de fann filmen fascinerande och suggestiv, prisade det väldiga registret, och konstaterade att ingen annan svensk regissör hade kunnat göra en film som Ansiktet.

På festivalen i Venedig fick filmen juryns specialpris. Och ett halvt sekel senare skrev den franske regissören Olivier Assayas i tidskriften Cahiers du Cinéma att Ansiktet var en av Bergmans mest gåtfulla filmer, möjligen hans glömda mästerverk, en av nycklarna till hans konst. Att regissören citerade sig själv, att han gjorde en slutinventering av sina teman och att "... i denna barocka skog av tecken och symboler hittar vi en figur, magnetisören Vogler, som är Bergmans första stora självporträtt."

Bergman har i sin bok Bilder pekat på andra likheter:

"Jag gjorde teater i Malmö från 1953 till årsskiftet 1958-59. Ansiktet som kommer till under sommaren 1958 speglar naturligtvis erfarenheter från den perioden. [...] Publiken vi spelade för, men inte umgicks med, representeras i Ansiktet av konsul Egermans familj. [...] [Polismästaren] representerar mina kritiker. [...] Medicinalrådet [...] är framsprungen ur ett oemotståndligt behov av att hämnas lite grann på Harry Schein. Schein var filmkritiker på Bonniers Litterära Magasin [...] Han var intelligent och arrogant och det han skrev fick genklang i de inre kretsarna. Jag tyckte att han behandlade mig på ett utomordentligt förödmjukande sätt [...]."

Text: Nina Widerberg (2015)