Balettprimadonnan
Nyrestaurerad stumfilm där Jenny Hasselquist spelar bondflicka som erlägger examensprov vid balettakademin till ackompanjemang av den fiolspelande Lars Hanson, som får en rival i Richard Lunds greve som fattar tycke för dansösen.
Spelfilm
År: 1916
Regissör: Mauritz Stiller
Skådespelare: Jenny Hasselquist, Lars Hanson, Richard Lund
Längd: 35 min (observera att endast halva den ursprungliga filmen finns bevarad, och de saknade delarna har rekonstruerats med hjälp av stillbilder och textskyltar.)
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Observera att dcp:n är stum och att filmen ska visas i 30 fps.
I stumfilmen Balettprimadonnan spelar Jenny Hasselquist bondflickan Anjuta som vallar får och drömmer om ett annat liv. Hon är förtrogen med den fiolspelande Wolo (spelad av Lars Hanson), som lyckas övertala flickans styvmor att släppa iväg Anjuta till balettakademin för ett inträdesprov. Först när Wolo får ackompanjera henne blir hon antagen. Godsherren greve Orsky (spelad av Richard Lund) fattar tycke för henne, duperar Wolo att studera utomlands, och får Anjuta att tro att Wolo har glömt henne. När hon står på höjden av sin berömmelse som prima ballerina kommer Wolo oväntat hem igen, och dramat når sin höjdpunkt i en suggestivt iscensatt nattscen i en jaktpaviljong.
Mauritz Stiller regidebuterade 1912 och var mycket produktiv under inledningen av sin karriär; han gjorde inte mindre än 34 filmer fram till och med 1916. Länge hade samtliga dessa tidiga Stiller-filmer gått förlorade, men under senare år har mer eller mindre fullständiga kopior av fem av filmerna återfunnits vid arkiv utomlands, bland annat Balettprimadonnan. Det är slående att Stiller i flera av de återfunna filmerna skildrar olika miljöer och samhällsklasser med en huvudperson som av en eller annan anledning växer upp i eller flyttas till ett annat samhällskikt, vilket skulle kunna återspegla regissörens egen känsla av främlingskap som homosexuell uppvuxen i ett rysktalande judiskt hem i Helsingfors.
När Jenny Hasselquist debuterade som filmskådespelerska i Balettprimadonnan var hon verksam som balettdansös vid Kungliga Operan i Stockholm. Hon kom att göra ytterligare en handfull minnesvärda rollprestationer under stumfilmstiden, bland annat i Johan (Stiller, 1921) och Vem dömer (Sjöström, 1922). Men hennes huvudsakliga karriär fortsatte att vara inom dansen; hon startade egen balettskola på 30-talet och var verksam vid Operan ända in på 50-talet.
Även Lars Hanson gjorde en av sina första filmroller i Balettprimadonnan. Han kom sedermera att bli en av svensk stumfilms största stjärnor, och hade också en framgångsrik karriär i Hollywood under mitten av 1920-talet. Efter ljudfilmens genombrott fortsatte Lars Hanson att vara en flitigt anlitad filmskådespelare, och var också en av Dramatens ledande namn långt in på 1950-talet.
Ett första fragment av Balettprimadonnan dök upp i spanska Zaragoza i mitten av 90-talet, då Filminstitutet gjorde en första omkopiering som kompletterades med textskyltar och stillbilder. 2015 återfanns ytterligare ett fragment av filmen i samlingarna vid Filmoteca Española i Madrid som härrör från samma ursprungliga spanska nitratkopia i färg (detta andra fragment innehåller scener då vi får se Jenny Hasselquist framträda som ballerina). Därmed finns drygt hälften av den ursprungliga filmen bevarad.
En ny, digital restaurering utfördes av Filminstitutet år 2016, då samtliga bevarade avsnitt inskannades, varefter filmen rekonstruerades med hjälp av copyrightrutor från Library of Congress i Washington. De svenska mellantexterna har återskapats från en autentisk textlista med utformningen i de spanska nitratfragmenten som referens. Därutöver har produktionsstillbilder från Filminstitutets samlingar och nygjorda förklarandetexter infogats för att förtydliga vissa händelseförlopp. Filmens ursprungliga tintade och tonade färger har återskapats utifrån nitratmaterialets färginformation. Det senast återfunna fragmentet var delvis i dåligt skick, och vissa skador i form av långt gångna kemiska nedbrytningsprocesser har inte åtgärdats vid denna restaurering.
Text: Jon Wengström (2016)