Bengbulan
Skrämmande barnfilm av Suzanne Osten om tolvårig flicka som är kvar i ett ödsligt Stockholm på sommarlovet, där vuxna är som raderade och barnen utlämnade till sig själva, och varandra. Filmen barnförbjöds först men fick senare 11-årsgräns.
Spelfilm
År: 1996
Regissör: Suzanne Osten
Skådespelare: Simon Norrthon, Emelie Ekenborn, Erik Gustafson, Lena Klingvall, Malin Ek
Längd: 81 min
Åldersgräns: 11 år
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Här finns filmhandledning till filmen.
Det är en varm julimånad i Stockholm. Carmen är tolv år och är kvar i stan med sin psykiskt sjuka mamma som arbetar natt. Carmens storasyster har flytt hemmet. Stan är tryckande varm och tom på folk. I brist på annat sällskap spenderar Carmen dagarna med nioåriga Kersti och Anders. En dag får Carmens granne besök av sin son, Bengbulan, en stor, barnslig och våldsam artonåring. Han börjar trakassera de tre kompisarna till den grad att de till slut inte vågar gå ut. Men de låter sig inte besegras.
I Bengbulan finns inga närvarande vuxna, de finns knappt ens i periferin. I den av hettan avsomnade staden finns knappt någon alls. De tre kompisarna fördriver dagarna på egen hand. Närvarande är i stort sett bara våldet, eller hotet om våldet, i form av Bengbulan. Och för honom finns inga gränser. Det är så långt ifrån Bullerbyn man kan komma.
Suzanne Osten har i många filmer, från debuten Mamma till hennes senaste film Flickan, mamman och demonerna bearbetat och berättat om sin uppväxt med en psykiskt sjuk mamma. I Bengbulan spelas hon, precis som i Mamma, av Malin Ek.
Kritikerna var övervägande kritiska till Bengbulan. En del tyckte att filmen rentav var ett fiasko, ett överspelat och övertydligt drama. I Aftonbladet skrev Gunder Andersson: "Och så Bengbulan själv då. Hotet. Monstret. Herregud, det är så skrattretande att man kan pissa på sig. Allvarligt talat: hur ska NÅGON, inklusive alla sjuåringar som sett Terminator och Mördartomaterna anfaller på TV kunna uppleva Bengbulan som farlig?" I Dagens Nyheter oroade sig Birgit Munkhammar för att barnen inte skulle förstå var gränsen mellan stiliserad saga och en realistisk berättelse gick i filmen. Andra kritiker tyckte att filmen var intressant som debattinlägg men att den inte stod på egna ben, att den var beroende av tillhörande debatt eller samtal om våld och vuxenvärldens när- eller frånvaro.
Och kanske låg det just något i kritiken. I dvd-boxen "Det bästa av Suzanne Osten – film, feminism & galenskap" från 2015 skriver Osten själv om Bengbulan:
"Det är en den barnfilm som skulle göra svensk barnfilm djärvare. Men tyvärr. Den barnförbjöds först av filmcensuren. Motivet är inofficiellt – att svenskt drama kan uppröra barn mera än amerikansk skräckfilm. Både Mission: Impossible och Jurassic Park bedömdes något år innan som ofarliga sagor för barn i elvaårsåldern. Bengbulan med en kvinnlig hjälte, Carmen 12 år, var tänkt som skolbiosatsning för de unga. Filmcensurens beslut sänktes, till en 11-årsgräns! Eftersom alla vuxna blev rädda och arga visades den sedan bara i olika tv-kanaler, och alla möjliga tider på dygnet – utan censur eller efterföljande samtal."
Man kan fundera över om de vuxna kritikerna förstod hur barn och ungdomar påverkades av att se Bengbulan, som inte liknar någon annan svensk barnfilm. Bernt Eklund sammanfattade i sin recension i Expressen: "Ganska stort för de små och kanske inte riktigt på riktigt för de vuxna." Och i den ovan nämnda boxen skriver Osten att hon 2015 pratade med en tioårig pojke som sett filmen. Han sade till henne att "Harry Potter-filmer är ju läskiga också men det vet man är saga, här kan det ju vara sant".
Suzanne Osten har aldrig tvekat inför att lyfta svåra frågor för barn, hon vill förbereda sin publik, barn som vuxna, för livet och döden.
Bengbulan är för barn, men i sällskap av vuxen.
Text: Lova Hagerfors (2016)