
Beröringen
Motvillig Bergman gör halvsvenskt drama där Bibi Andersson bedrar Max von Sydow med Elliott Gould. "Bara Strindberg visste mer om kvinnor" – Theodor Kallifatides.
Spelfilm
1971
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Bibi Andersson, Elliott Gould, Max von Sydow
115 min
Åldergräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text vid svensk dialog och svensk text vid engelsk dialog
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Ur Ingmar Bergmans Arbetsbok nr 26: "Manuset fullbordat och färdigskrivet under stort inre motstånd och missnöje. Döptes till Beröringen. Och det kan den ju heta lika gärna som vad som helst annars. [...] Jag känner mig något deprimerad och olustig och skulle gärna avstå från att göra denna film."
Ur boken Bilder: "Beröringen skulle ge sin upphovsman mycket pengar. Jag har nog motstått frestelsen oftare än jag fallit för den. Men några gånger har jag fallit ordentligt och då har det alltid straffat sig. [...] Den historia som jag spelade bort på det här viset baserade sig i något för mig mycket personligt: den älskandes hemliga liv blir så småningom det enda verkliga livet och det verkliga blir ett skenliv. [...] Viskningar och rop bröt sig fram under denna deprimerande arbetsperiod."
Beröringen visades på filmfestivalen i Berlin, och svenska journalister skrev hem om bu-rop och fiasko.
Bibi Andersson bemötte kritiken: "Filmen är 'banal' i betydelsen 'vanlig'. [...] Jag känner inte någon kvinna som inte någon gång berörts av Karins dilemma. Ingen man heller för den delen. [...] Så länge vi är banala människor med ofta banala konflikter tycker jag det vore klädsamt om vi omfattar banaliteten i vissa filmer med åtminstone ett igenkännande leende."
Vid den svenska biografpremiären var merparten av kritikerna positiva.
Och Theodor Kallifatides skrev i Chaplin: "Ingmar Bergman har även tidigare skapat några av de mest intressanta kvinnoporträtten inom filmen. Men i Beröringen skapar han, tycker jag, det mest genomträngande och med de enklaste medlen.
Det har sagts att Beröringen handlar om relationer mellan människor, om olika typer av kontakt mellan dem osv. Detta låter sig sägas. Jag menar att filmen handlar om något annat: nämligen, om svårigheten att få kontakt med sig själv, att få veta vem man är, var man står, när ljuger man och när är man äkta. [...]
Bergman tycks mena att man måste gå genom en passion för att någonsin få se sitt ansikte i riktig spegel. [Karin] måste fly ut till en stor passion, en lycka eller en olycka eller bådadera. [...] Hela vägen till medvetenheten, det är vad Bergman beskriver, och det gör han mästerligt. Bara Strindberg visste mer om kvinnor."
Mauritz Edström i Dagens Nyheter: "I Bergmans senaste filmer (med undantag för återfallet i Riten) har de våldsamma brottningarna och anfäktelserna fått vika för en mera jordisk kameravinkel och lågmäldare ton. Livsåskådningsproblemen formuleras om till samlevnadsfrågor. [...]
Beröringen fortsätter denna linje. [...] Den är otvivelaktigt en av Bergmans mindre filmer, har en lättare ton utan att vara ytlig och balanserar vissa iögonfallande brister med obestridlig formell skicklighet."
Max von Sydow är läkare och helgonlik, Elliott Gould är arkeolog och instabil och Bibi Andersson är hemmafru och räddningslöst förlorad.
"Det här är en åsna. Han hette Johnny. Han dog." Andreas (von Sydow) har fått diabilderna i oordning. Han ville visa fruns blivande älskare sina foton av en orkidé. David (Gould) frågar på sitt subtila sätt om värden inte har någon nakenbild av Karin (Andersson), och hennes man skrattar osäkert.
Karin springer med damsugaren för att hinna till Davids ungkarlskvart innan barnen kommer hem från skolan. När de druckit sherry och pratat om det gotländska klimatet, säger hon: "Och vad ska vi prata om nu då? Ska vi ta av oss kläderna och lägga oss i sängen och se vad som händer?"
Det händer inte mycket den gången, men det dröjer inte länge innan kylskåpet åker ut genom fönstret för att Karin är sen.
Hon kan inte lämna sin älskare: "Man kan leva två liv, och kanske går det att långsamt förena dem till ett klokt och gott liv, ett liv som kan vara till nytta för andra."
Då vore det alltför lätt att leva, som Dostojevskij sa.
Text: Nina Widerberg (2017)