Spelfilm
År: 1977
Regissör: Anja Breien
Skådespelare: Lil Terselius, Stefan Ekman, Allan Edwall, Hans Alfredson
Längd: 100 min
Åldersgräns: Tillåten från 11 år

Den digitaliserade filmen är deponerad av Nasjonalbiblioteket i Norge.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Året är 1897, och Arvid och Lydia ser upp mot natthimlen. De är unga och har kysst varandra i hemlighet, och nu frågar hon om en stjärna är Aftonstjärnan. Han svarar att den heter Capella. "Capella... det är vackert." "Ja, fast egentligen betyder det bara Geten" säger han. Hon borde ha tänkt sig för redan där.

Allan Edwall, redaktionschef på tidningen där Arvid läser korrektur, vet att det inte hade spelat någon roll. "Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna, eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!"

Om detta handlar Hjalmar Söderbergs roman från 1912, följsamt filmatiserad av norska Anja Breien, med atmosfärrika fin de siècle-bilder av Erling Thurmann-Andersen.

Lydia och Arvid möts och skiljs och sviker och bedrar. Flickor ska spara sig, men män ska väl leva en liten smula innan de fastnar? Den erfarna Hans Alfredson bjuder Arvid på absint på Rydberg, och kommenterar fröknarna som går förbi på gatan. "Dagmar Randel... kanske lite för nedflörtad redan..." Hon ska bli Arvids hustru. På redaktionen har han fått syn på Lydias förlovningsannons och sprungit ut för att kräkas. Ernst Günter spelar Dagmars osentimentala far, fantastisk i scenen där han bankar sin blivande svärson i ryggen och frågar om han vill se hans ordnar.

"Tror du att du och jag skulle kunna göra oss en liten värld för oss själva?" frågar Lydia när de står under stjärnorna. "Vi får väl försöka", svarar Arvid. Får väl försöka. Allt hopp är ute innan de ens börjat, och hon vet det. Men in i det sista är det hon som försöker. Arvid vågar ingenting, vet inte vad han vill och kan aldrig bestämma sig. Hur det än slutar, så får hon mer gjort än han.

När Hjalmar Söderberg skrev sin roman slogs kvinnorörelsen för mänskliga rättigheter. Det hade dröjt till 1892 innan svenska kvinnor fick rätt att gifta sig med vem de ville, och det skulle dröja till 1919 innan gifta kvinnor blev myndiga och Sverige fick kvinnlig rösträtt. 1972 kom Gun-Britt Sundströms roman För Lydia, där sekelskiftet är nutid och perspektivet omvänt. 1975 hade Anja Breien som svar på John Cassavetes Husbands gjort Hustrur, en publiksuccé som gav bränsle åt den feministiska debatten i Norge. 1916 gjorde Pernilla August en ny filmatisering av Den allvarsamma leken, och gav den bedragna hustrun större plats än i de två tidigare versionerna. Den första gjordes 1945, i regi av Söderbergs svärson Rune Carlsten och med Viveca Lindfors som Lydia.

Anja Breiens film fick en Silver-Hugo vid filmfestivalen i Chicago. Lil Terselius, som på sin hemmascen Dramaten tacklat Lorca, Shakespeare och Molière (och spelat Rödluvan), tilldelades en välförtjänt Guldbagge för Lydia. 1981 skulle hon få kritikerpriset i Venedig för huvudrollen i sin andra film med Anja Breien, den svensk-norska Förföljelsen.

Hjalmar Söderberg visste vad han talade om i sin roman. Han hade fru och barn när han inledde ett fyra år långt förhållande med Maria von Platen, som flyttat ifrån sin man. Hon bedrog i sin tur honom, allt slutade med katastrof och kvinnan i pjäsen Gertrud och Lydia i Den allvarsamma leken kan ses som porträtt av älskarinnan. När Söderbergs övergivna fru Märta på vaga grunder förklarades sinnessjuk, fick han laglig rätt till skilsmässa. Han gifte om sig med danska Emelie Voss, som redan fött hans fjärde barn, och dog i Köpenhamn 1941.

Text: Nina Widerberg (2017)