Spelfilm
År: 1929
Regissör: Alf Sjöberg, Axel Lindblom
Skådespelare: Bengt Djurberg, Anders Henrikson, Gösta Gustafson, Gun Holmquist, Hjalmar Peters, Maria Röhr
Längd: 106 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Observera att filmen ska visas i 30 fps.

"BJÖRN PÅ ISEN! GEVÄRET KLICKADE FÖR OLE!" Jägarna på segelfartyget kastar sig i roddbåtarna med laddade bössor. Oles kamp mot isbjörnen, skildrad i en snabb följd av närbilder, är rafflande.

Isberg glider fram ur den fruktade tjockan. Männen jagar björn och slänger skjutna sälar i båtarna som om det vore fisk. Axel Lindblom, som varit författaren Albert Vikstens fotograf på resereportage från Norra ishavet, skrev manus och filmade. Ansvaret för regin delade han med den unge Alf Sjöberg, som skötte personinstruktionen. Den starkaste var den blivande teaterlegendens första film.

Någon handling hade man inte behövt – de fantastiska bilderna av den arktiska jakten är en film i sig. Men på kaptenens gård långt inne i fjorden pågår en annan kamp. Om fadern ska kunna gå iland för gott måste dottern gifta sig med någon som kan ta över hans fartyg, och striden står mellan två unga fångstmän som när de inte är till havs arbetar på gården.

Dottern säger inte mycket. Det gör ingen annan heller. Texterna är högstämda:

"Så drogo männen iväg norrut, som de gjort varje vår i århundranden, till jakter och äventyr i polarisen.

Men det fanns också de, som kommo hem... [En tidningsnotis:] 'Förlist under sista stormen, Fullriggaren Mary Ann av Hull. Endast två man av 23 räddade.'"

En romantisk höjdpunkt är den där drängen man håller på slutligen får kaptenens fåordiga dotter att ge honom ett svar. "Jag måste nog sluta här. Jag tillhör ju sjön i alla fall." "Sluta inte nu... för vi ha så mycket hö som måste köras in." De står vid en husknut, och torvstugorna är så låga att drängen kan ha handen på ett tak medan de talar. Det tog ett tag för den tystlåtna att komma på det där med höet.

Kameran dröjer vid ansikten och miljöer, och det händer att Lindblom fortsätter att filma när skådespelarna har gått ur bild. Alf Sjöberg beundrade Eisenstein och montagetekniken, och ville som ryssarna verka för social rättvisa. Bönderna i filmen kämpar på isarna och kvinnorna tar över deras tunga arbete på fälten. Det finns en realism i skildringen av deras levnadsvillkor som gör att man accepterar det melodramatiska. Filmens starkaste bild är den där tre par skor sticker fram under en presenning.

Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) skrev i Stockholms-Tidningen:

"En glänsande regi skulle ha piggat upp filmen. Men i regin har det varit två kockar om soppan, och det märks. Två viljor brottas. Alf Sjöberg är teaterman, han förstår vad dramatisk effekt och människoskildring är för något. Han är dessutom ung, revolutionär, intresserad av allt nytt och modernt. Han blir säkert en bra filmregissör med tiden – kanske den bäste svensken efter Stiller – bara han slipper kompromissa med en fotograf i regin. Han har studerat rysk film och visar att han lärt en del. För det första har han lyckats ge hela filmen en prägel av sanning, äkthet, naturlighet, vilket verkar uppfriskande efter kvalmet och operettigheten i Gustaf Molanders senaste. För det andra har han ex. vid slagsmålet något av ryssarnas djärva kamerainställningar och 'montage'. Montage, det är den matematiskt noggranna beräkningen hur lång varje bild och scen i en film bör vara för att berättelsens rytm skall bli den riktiga. Än en våldsam stegring i korta, förbijagande bilder, en lugnet efter stormen i långa, stillsamma scener. Men i 'Den starkaste' är det alldeles för mycket lugn. Stormen kommer aldrig. I stället breder sig tjockan över det hela. Alf Sjöbergs 'montage' visar sig ett par, hastiga gånger, för övrigt hållas scenerna och bilderna med en grundlighet som hos [storproducenten] herr Erich Pommer aus Berlin."

Text: Nina Widerberg (2016)