Spelfilm
År: 1956
Regissör: Barbro Boman
Skådespelare: Inga Landgré, Marianne Aminoff, Renée Björling, Bengt Blomgren, Gunnar Björnstrand
Längd: 80 min
Åldergräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Under 1950-talet regisserades endast två svenska långfilmer av kvinnor. Den ena var Mimi Pollaks Rätten att älska och den andra var Barbro Bomans debut Det är aldrig för sent. Båda filmerna hade premiär, bara med några dagars mellanrum, 1956.

Barbro Boman var inte ny inom filmen när hon debuterade som långfilmsregissör. Redan i början av 1940-talet hade hon arbetat som scripta och senare var hon anställd hos SF. Hon bearbetade manus och regisserade reklamfilmer och under en period var hon också chef för manusavdelningen.

Boman skrev själv Det är aldrig för sent, som delvis är självbiografisk. Den handlar om Görel som precis är i stånd att skiljas. Hennes man Arne vantrivs med sitt arbete och har bestämt sig för att slå sig ihop med en vän och förverkliga sina arkitektdrömmar. Görel kan inte acceptera beslutet eftersom familjen kommer få svårt att försörja sig. Hon tar med sig barnen och far hem till sin mor. Där börjar hon grubbla över sitt liv. I återblickar får vi se hur hon minns när hennes föräldrar skilde sig och vad detta innebar och hur hon senare träffade Arne. Filmen skiftar ofta i tidslager och vartefter nystas komplicerade familjerelationer upp. Huvudrollen spelas av en ung Inga Landgré.

Kritikerna var tveksamma till filmen. De lovordade förvisso ambitionerna men var inte särskilt nöjda med resultatet. Mycket uppmärksamhet fick det faktum att regissören var en kvinna. I Stockholms-Tidningen skrev kritikern Robin Hood: " 'Vi har fått en kvinnlig film­skapare, Barbro Boman. Hon har både skrivit och regisserat Det är aldrig för sent. Och hon är kvinna. Det är det originellaste med henne – hon har förblivit kvinna. Man väntar sig att när en dam beträder ett område, som så helt dominerats av männen, hon skall kavla upp ärmarna, spotta i nävarna, försöka vara så karlaktig som möjligt. Och kopiera dem. Men Barbro Boman går stilla och säkert sin egen, kvinnliga väg. Hon är inte aggressiv. Tvärtom. Hon svänger med en vit flagga i könskampen. Hon vill inte strid utan fred. Hennes film är en skilsmässo­film, men hennes budskap lyder; det är aldrig för­sent att lappa ihop ett äktenskap, hur trassligt det än ter sig. Om det är nånting hon angriper aggressivt så är det kvinnans prestigekänsla att alltid vilja ha rätt i äktenskapet ..."

Filmen är kanske inget mästerverk men den är definitivt sevärd. Den belyser äktenskapet, könsroller och generationsgap på ett utifrån 1950-talets normer intressant sätt och Inga Landgré är lysande i huvudrollen. Dessutom, att detta är en av få filmer som regisserades av en kvinna under många år gör filmen än mer värdefull.

Efter Det är aldrig för sent flyttade Barbro Boman till Köpenhamn. Där arbetade hon med teater och att göra film om den danska barnavården. Hon hade ett stort socialt engagemang och ett särskilt öga till barnen. 1957 hade filmen Vägen genom Skå premiär. Den regisserades av Hans Dahlin men manus stod Boman för. Den blev ett inlägg i debatten om den omdiskuterade barnbyn Skå på Färingsö i Mälaren, där barn med psykiska och sociala problem bodde. Boman tog med sitt manus ställning för de mjukare behandlingsformerna som Skå stod för.

Därefter regisserade Boman bara en långfilm till, Svenska flickor i Paris, som hade premiär 1961. Det hade varit spännande att se vad som blivit om Boman fått chansen att göra fler filmer.

Text: Lova Hagerfors (2015)