Dokumentär
År: 1986
Regissör: Ingmar Bergman
Medverkande: Ingmar Bergman, Bertil Guwe, Gunnar Björnstrand, Pernilla Allwin
Längd: 110 min
Åldersgräns: Barntillåten
Finns med engelsk text

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

– Bry dig inte om att du har ett ljus på huvudet!

Gunnar Björnstrand från Nattvardsgästerna och arton Bergman-filmer till, är gammal och sjuk. Han sitter på en träbock och ska sjunga Narrens visa ur Trettondagsafton. Han har rosa skägg och ett brinnande stearinljus fastlimmat på huvudet. Han ser panikslagen ut, och det är inte ljuset. Han klättrar mödosamt upp på bocken, stöttad av två filmarbetare. Men han hamnar åt fel håll, så man får börja om. Och så fortsätter det. I tagning efter tagning försöker Björnstrand göra sin regissör nöjd. Han kan alla orden i sin visa, han viskar dem för sig själv, han gör sitt yttersta. Han ber försiktigt om att få repetera, man tar genast tillbaka det när Bergman inte vill. Han ska sjunga, hålla i ett paraply, se till att ljuset inte skyms av paraplyet, fälla paraplyet bakåt, kasta det, ta av sig ljuset och blåsa ut det. Hans högra arm skakar så att han får hålla fast den med vänsterhanden. Till slut får han så mycket beröm att han tror att det äntligen är över. Men Bergman vill att han ska göra det en gång till. Och en till... Det är hjärtskärande.

"Vad vi ser är en stor skådespelares segerrika kamp mot sin rädsla, sitt sviktande instrument och sin sjukdom", skriver regissören i mellantexten. Björnstrand dog innan dokumentären var klar.

Det är Arne Carlsson, Bergmans mångåriga medarbetare, som tagit bilderna. Här är det regissörens ansikte som är i fokus – ofta snett under Sven Nykvists kamera, blickstilla. Nykvist säger inte mycket. Det gör Bergman.

– Vänta nu ska vi se... hur var det jag tänkte... om vi gör... så, så... ja så, ja så, så... vad säger du Sven, ser du om vi gör så?

– Är det svårt för dig? – Det ska du inte oroa dig för. – Nu satt jag i vägen med tårna där.

– Jag tänkte på det hörrudu, nu har ni tofflor på er allihopa. Jag tänkte... är det, är det... jag tänkte om ni halkar här, på de där tofflorna. Det är lite läskigt. Är det inte bättre att ni går utan... För det är bättre att ni går utan dojor faktiskt. Men kan vi titta att det inte finns några spikar här innan vi börjar, va. Ska vi göra det?

Han är så sympatisk att det framstår som helt naturligt att man lyder hans minsta vink. Skådespelarna som springer barfota är barn, men Bergman talar på samma sätt med de vuxna. Han skojar, lägger handen på dem, skrattar, visar.

Före inspelningsstarten träffas man och umgås. Bergman pratar med Jarl Kulle. – Var det så som jag hade tänkt mig det? Du vet, då har jag glömt, fullständigt lämnat det här, som jag skrev... Nu existerar det inte längre. Nu är jag alltså regissör, bara, och jag har ett material, och av det materialet så... Och det är ni som har tagit hand om det. Det är så fantastiskt! Det är en sådan otrolig lättnad detta att känna att skådespelarna tar över!

– Det var FANTASTISKT! I bilderna från den överdådiga dopfesten, med rosengirlander och sagotårtor och draperade storkar, vevar Bergman med armarna och hojtar att alla ska vara jäävligt opp i gasen, och när det äntligen blir julafton är stämningen så hög att han blir rufsig i håret och börjar fnissa med Erland Josephson.

Han kan inte sluta. Barnen som spelar Fanny och Alexander önskar livet ur pastorn. De mässar "Dö din faan! Dö din faan! Dö din faan!". Bara det är ju roligt, och när Bergman säger att Eva/Fanny ska knipa ihop ansiktet som om hon satt på dass och klämde, då bryter alla samman. Barnen skrattar så de inte kan prata, och deras regissör kan inte sitta upp. "Ja, ja Ingmar" säger scriptan och suckar.

Regissören kikar in i dockteatern som blivit synonym med Fanny och Alexander. På andra sidan ser han Bertil, pojken som ska låtsas vara Alexander. – Det här sörru, det är den stora magin... Det är så man ryser. Han är helt uppslukad av sina lekar, av allt han hittar på.

"De hemliga processerna, magin, de häftiga andliga och kroppsliga ansträngningarna skymtar bara tillfälligtvis. Vad vi ser är alltså ett minnesalbum fyllt av godtyckligt registrerade ögonblicksbilder. Det kan också vara underhållande, möjligen intressant."

Det är det.

Text: Nina Widerberg (2017)