Spelfilm
Regi: Ingmar Bergman
År: 1946
Skådespelare: Birger Malmsten, Barbro Kollberg, Julia Ceasar, Hjördis Pettersson, Gösta Cederlund
Längd: 95 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Titta Maggi! Allihop ska de till sina arbeten. De har någonstans de kommer ifrån, och någonstans dit de ska. Och så kan vi också få det!" David står glädjestrålande i fönstret och ser på morgonrusningen. Han och Maggi känner inte varandra, men har tagit in på Frälsningsarméns hotell för hans sista pengar. Hon köpte en tredjeklassbiljett för sina, men missade tåget.

De frågar inte varför, men ingen av dem har något arbete eller någonstans att bo. Så de börjar gå längs rälsen i ösregnet, tills Maggi vrickar foten och bara vill ge upp. David bär henne till en igenbommad kolonistuga.

Ett litet hem, med soffa och tavlor och kamin och allt. Ett litet folkhem. Det låg en yxa i låren på verandan och nu har de tak över huvudet.

Det slutar med att de får hyra stugan, och David får jobb hos en trädgårdsmästare. Det blir vinter, Maggi tjatar till sig en gran och grannarna – Julia Caesar och två stollar – kommer och firar jul. Samhällets olycksbarn är som alla andra nu, och David talar upphetsat om att de ska betala skatt och deklarera.

Det finns en scen som gör att man förlåter en del repliker om herrelösa hundar och buckliga rostiga speldosor med början till en melodi. Den kommer när David ringer på hos gamlingen som äger stugan. Den spöklika lägenheten är full av katter, och på en sekretär står tre porträtt.

"Du tittar på mina fotografier. Det är min hustru. Det är barnen... när de var små. Det är barnbarnen... när de var små. Kläderna är olika. Kläderna växlar men barnen är lika... när de är små." "Bor du här ensam?" "Jag är inte ensam!! De här väntar på mig!! [slår ut med händerna mot porträtten] Jag köpte den här lägenheten för trettio år sedan, under förra kriget. Den är MIN!! De kan inte kasta ut mig. Jag ska bli mycket gammal. Jag ska överleva dem allihop, de jävlarna! Nu kan du gå." Den gamle lutar pannan mot sekretären.

När Ludde Gentzel tar upp fotografiet av sina barnbarn, två små flickor i vita klänningar, blir rösten en mjuk viskning. Det är hjärtskärande. I nästa ögonblick är han halvt förryckt av raseri.

Var kom den scenen ifrån, mitt i den snälla sagoaktiga samhällskritiken? Och varför har Gentzel gått till filmhistorien som seriefiguren Kronblom, när han kunde göra något så storartat?

Med jämna mellanrum materialiseras en man med paraply. Han är berättaren, och i slutscenen förklarar han vad historien handlar om. "Den handlar om två människor som förut har sagt 'Ingenting angår oss', därför att andra människor har sagt till dem att 'Ni angår oss inte'."

Bergman tycks ha velat glömma Det regnar på vår kärlek, men kritikerna var mycket nöjda. De skrev om ömhet och engagemang, och uppskattade att Bergman lugnat ner sig efter Hets och Kris. "Ett friskt källsprång i vår svenska film. Hur efterlängtat, hur välkommet! Poesi, mening och artisteri..." kunde man läsa i Aftontidningen.

Ur Bergman om Bergman av Stig Björkman, Jonas Sima och Torten Manns:

"JS: [...] berättarmetoderna [ger] filmen karaktär av en gammal skillingtrycksberättelse.
IB: Det var nog avsikten också.
JS: Den är mycket film noir-påverkad...
IB: Ja, helt. Film noir-regissörerna var ju husgudarna då."

I Bilder skriver Bergman om sin hårdföra producent och lärare:

"Lorens Marmstedt [...] var hänsynslöst kritisk och tvingade mig att ta om scener som han tyckte var dåliga. Han kunde säga: 'Jag har talat med Hasse Ekman som sett materialet [...]. [...] Det kan ju rent av hända att du inte får göra färdigt. Du måste tänka på att Birger Malmsten inte är någon Jean Gabin, och framför allt att du inte är någon Marcel Carné.' Jag försökte lamt försvara mig genom att peka på några scener som jag tyckte var ganska bra. Då tittade Lorens på mig med sina kalla ljusblå ögon och sa: 'Jag kan inte förstå denna puttrande självbelåtenhet!'"

Det regnar på vår kärlek bygger på norrmannen Oskar Braathens pjäs Bra mennesker. Bergman tyckte inte om Herbert Grevenius manus, och fick två dagar på sig att göra det bättre. I Bergman om Bergman säger han att allt han skrivit är rättegången.

Text: Nina Widerberg (2017)