Spelfilm
År: 1941
Regissör: Per Lindberg
Skådespelare: Olof Sandborg, Carl Ström, Hilding Gavle, Marianne Löfgren, Arnold Sjöstrand
Längd: 82 min
Åldergräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Att Det sägs på stan förbryllade och irriterade filmkritikerna var inte så konstigt. Filmen bröt med allt vad film hette i Sverige i början av 1940-talet. Den var ett djärvt och storslaget formexperiment. Regissören Per Lindberg övergav konsekvent rådande berättarkonventioner. Ingen huvudroll finns med i historien och berättandet kastar sig hetsigt fram och tillbaka i tid och tempo. Lindbergs filmteam hade fått en helt ny sorts kamerakran, som användes flitigt. Kameran far runt i ett högt tempo mellan allt som händer i filmen och klippningen har en närmast associativ logik. Som åskådare var det inte lätt att hänga med.

Handlingen går att sammanfatta snabbt. Vi befinner oss i en svensk småstad. Plötsligt börjar anonyma brev med otäckt innehåll komma till olika familjer. Breven är undertecknade med "Veritas" (Sanningen). Innehållen i breven skapar rykten som får förödande konsekvenser. Paniken växer i staden när man inte lyckas ta reda på vem som ligger bakom det destruktiva brevskrivandet.

Kritikerna var inte nådiga vid premiären. Man kallade filmen "rena rappakaljan", "ett svårbegripligt sammelsurium", ett "vimsigt bildkaos" och "en meningslös dårhusfantasi". Den experimentella formen uppskattades inte. I Stockholmstidningen skrev recensenten att "Det sägs på stan är tyvärr den sämst klippta film som på länge visats offentligt i Sverige. Montagen är förvirrade och förvirrande, bildövergångarna följer inga mänskliga associationsbanor." Någon enstaka skribent uppskattade ändå Lindbergs ambitioner. Publiken var lika oförstående till filmen som kritikerna.

Lindberg själv såg filmen som en allegori över världssituationen. Filmen hade en mycket liten budget och Lindberg och skådespelarna satsade sina gager som insatsar. De fick inte tillbaka ett öre.

Det sägs på stan och I paradis ..., som Lindberg regisserade samma år, blev båda fiaskon och avslutade sorgligt nog Lindbergs filmkarriär. Han gick bort bara något år senare. Bakom sig hade han en storslagen karriär inom teatern och även om vägen inom filmen var något mer slingrig lämnade han efter sig ett flertal fascinerande och nydanande filmer.

Att Det sägs på stan var ett magplask var de flesta överens om 1941 men med åren har filmen omvärderats. Lindbergs allegori över det allvarliga världsläge som rådde under andra världskriget känns fortfarande rätt tunn. Det märkvärdiga med filmen är att den formmässigt präglas av den panik som pågår i handlingen. Filmen betraktar inte handlingen, den förkroppsligar den, genom till synes kaotisk klippning, åksjukeframkallande kameraåkningar och en surrealistisk ljud- och musikbild som definitivt var bortom 1941 års filmkonventioner. Och numera talar man om filmen som både originell och modern för sin tid och man har velat ge den en konstnärlig credit som dess samtid inte gav den.

Text: Lova Hagerfors (2015)