Spelfilm
År: 1974
Regissör: Jan Halldoff
Skådespelare: Göran Stangertz, Ann Zacharias, Marianne Aminoff, Tomas Bolme
Längd: 105 min
Åldergräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Blir det Konvaljens avsked så skickar jag ut radion genom fönstret." Och det blir det. Ut flyger radion, och Jimmys lumparkompisar dunkar honom i ryggen och tycker han är toppen. Det tycker inte hans kapten, och när han försökt lära en grupp soldater att skriva maskin i mörker skickar man hem honom.

"Vad skulle pappa säga?" Den alltid lika stödjande mamman är som något ur dödsriket. När Jimmy får ett lärarvikariat slutar hon kvida ett tag. Nu ska han bara förlova sig också, men först ska han vakta en skoldans. Några händelserika scener senare är han gisslan på sitt eget förlovningskaffe. Han hör inte ett ord av vad tanterna säger om de vackra blommorna och hur man ska skära en Schwartzwald-tårta. Han har haft sex med sin sextonåriga elev.

"Du springer omkring på stan och håller honom i handen, den där jävla äckliga fotbollsfjanten och gitarrbögen!" Allt är underbart tills Jimmy upptäcker att den sorglösa Helfrid har en älskare till, och blir galen av svartsjuka. Han förhör henne, hon ljuger och så har de sex igen. Så går det på, med Ann Zacharias kropp i fokus.

"Moraliska begrepp? Det ska du säga, du som är ute hos din jävla kärring eller vafan fästmö eller vad hon är varenda helg, va!" Jimmy ljuger han också. När hans fästmö hittar paret i sängen och kastar ringen på dem, försöker han övertyga Helfrid om att hon helt enkelt inte förstått att han brutit förlovningen.

"OK då, det var kanske skönare nån gång." Helfrid ligger hopkrupen på köksmattan. Jimmy har frågat ut henne om vem som är störst och hur många gånger hon gjort det och med vem det varit skönast, och när hon till slut svarat har han misshandlat henne.

"E O L F C T". Jimmy, som fått sparken och slutat städa lägenheten, blir rasande på en optiker som inte tycker att han behöver starkare glasögon. Han slår in hans skyltfönster och river inredningen.

"Tänk att vår Karl-Erik skulle bli tagen av polisen." Det är det han heter. Mamma jämrar sig igen, den här gången på mentalsjukhuset. Där går det fort. Jimmys glasögon är för svaga och han har is i halsen, tills fiskarna anfaller hans ögon och gör honom blind. Fem man brottar ner honom, och det blir stora sprutan och piller.

"Måste du hålla på och tjata om den där käringen hela tiden!" Den kloka psykiatern i civil t-shirt småpratar lite om mamma på promenader runt behandlingsgården. Jimmy och den bottenlöst deprimerade Bruno snickrar fågelholkar. Scenerna där de är ute och ror är filmens mest gripande. Ingen av skådespelarna kommer i närheten av skulptören Berto Marklund, som spelar den lågmälde Bruno.

Och jo då, filmen slutar med Konvaljens avsked.

Göran Stangertz fick en Guldbagge. En ledande kritiker citerad nedan skrev om Ann Zacharias lockande drag och kallade henne "ett skogsrå i pessaråldern". Vad var det med sjuttiotalet?

Med undantag för en kvinnlig recensent tyckte kritikerna att filmen var en storartad comeback. Den betraktas fortfarande som Halldoffs bästa, tillsammans med Korridoren. Efter två fiaskon (Bröllopet och Stenansiktet) satsade regissören på ett litterärt underlag, en roman av Per Gunnar Evander.

I Dagens Nyheter skrev Hans-Erik Hjertén: "[Filmen] är något av en svensk Family Life [Loach 1971], fast med hoppfullare slut. Halldoff berättar rakt på sak, utan krumbukter och finesser, lite doftlöst och opersonligt som han brukar, men med en lysande tonträffning när han är i stöten." Helfrid beskrev han som "en av den nya saklighetens tjejer, men med ett lustigt lockande och lite magiskt ansikte, ett skogsrå i pessaråldern med en för Jimmy obegriplig frihet."

Maria Ortman, Sydsvenska Dagbladet, tyckte direkt illa om filmen: "Det sista äventyret – som bygger på en av Per Gunnar Evanders mindre lyckade romaner – är [...] en dålig, grumlig och formlös film också enligt ganska blygsamma krav på gestaltning och estetisk och psykologisk medvetenhet. [...] en film som bakom sin mångfald av tomma närbilder inte förmår dölja en klichéartad människouppfattning."

Text: Nina Widerberg (2016)