Ta del av filmsamlingarna

Det sjunde inseglet

Tema/Kategori: Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1950-1959

En medeltida korsfarare spelar schack med döden för att vinna respit i en pesthärjad tillvaro. En av Ingmar Bergmans mest svårsmälta filmpitchar blev ett av det sena 1950-talets mest omtalade verk, Det sjunde inseglet.


Spelfilm
År: 1957
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Max von Sydow, Bibi Andersson, Nils Poppe, Gunnar Björnstrand, Inga Landgré, Bengt Ekerot
Längd: 96 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka  filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Filmen finns med engelsk text.

Under 1950-talets början var Ingmar Bergman verksam vid Malmö stadsteater, en tid som kom att markera startpunkten inte bara för hans storhetstid som teaterregissör utan också som filmskapare. Åren 1953-54 skrev han pjäsen Trämålning som övning för skådespelareleverna. Vem hade kunnat tänka sig att denna enaktare, inspirerad av en trämålning av Albertus Pictor, skulle bilda utgångspunkt för en av 1950-talets mest ikoniska filmallegorier, Det sjunde inseglet (1957)?

Trämålning gavs för första gången som radiopjäs 1954, då med Bengt Ekeroth som riddaren och Gunnar Björnstrand som väpnaren Jöns. Björnstrand fick samma roll i filmen, medan Ekeroth drog på sig svart cape för att axla döden i en av historiens mest uppmärksammade fiktiva gestalter. I stället bereddes Max von Sydow sitt stora genombrott som den plågade riddaren Antonius Block. I filmens upptakt lyckas han få till stånd ett parti schack med döden, för att vinna lite respit på jorden.

1957 blev ett sällsynt märkesår i Bergmans karriär. Samma år som Det sjunde inseglet öppnade var det även premiär för Smultronstället. Dessa existentiella, symbolmättade dramer kom att bli väsentligt större internationella framgångar än de mer lättsamma komedierna från 50-talets första hälft. Behovet av andlig konfrontation i en tid av snabb sekularisering, atombombshot och ständig kapprustning bidrog sannolikt till framgången. En avgörande kvalitet ligger i dramats direkthet, modet att våga ställa frågor om guds existens och livets mening utan kompromisser, utan att låta sig generas.

Sett till tid och rum är det annars stora avstånd mellan 1957 års filmer. Men de båda huvudpersonerna tycks vara samma andas barn. Den samtida Isak Borg har isolerat sig på sin kammare, stängt ute omvärlden, medan den medeltida korsfararen Antonius Block, enligt egen utsago, genom sin likgiltighet för människorna har ställts utanför dess gemenskap. Han säger sig leva i en spökvärld, innesluten i drömmar och fantasier. I omgivningen skördar pesten ständigt nya offer och Blocks förhoppning om svar och vetskap tycks allt mindre.

Vid sin sida har han Jöns, som grov i mun sätter ord på det huvudpersonen själv tiger om. Tillsammans är de på reträtt från det heliga landet, enligt Jöns ett korståg så dumt att bara verkliga idealister kan tro på det. Kontrast till dessa cyniska realister återfinns i gycklarparet Jof (Nils Poppe) och Mia (Bibi Andersson), med den unga sonen Mikael. Det är särskilt Jof som med sina syner och visioner står för filmens barnsliga optimism och livsbejakelse.

"Behöver man gå tillbaka till digerdöden för att erinra oss tanklösa nutidsvarelser om att vi skall dö, och att hela livet i grunden är en både makaber och löjeväckande dödsdans?", undrade Nils Beyer.

Gränsen mellan existentiellt tankestoff och allmän plumphet och plattityd är onekligen tunn. Någon kritiker liknande filmen vid en skräckfilm för barn men ännu fler tyckte att denna medeltida moralitet var Bergmans vackraste film. Utöver en del replikskiften är det framför allt bilderna som står ut i Bergmans drama, exteriörer legendariskt frambringade i Hovs hallar på Bjärehalvön med försorg av Gunnar Fischers kamera, skulpterade ansikten som för evigt etsat sig fast på den stora publikens näthinna.

Det är också dessa bilder som gjort filmen till en av de mest citerade: i en utpräglad auteurtradition eller i populärkulturens och reklamvärldens oräkneliga parafraser - som äreminne eller som drift och bild över den egna dödsskräcken.

Hela filmen kan ses som en iscensättning där människorna spelar sina roller efter bästa förmåga, inte bara skådespelarna som hoppas på det egna skråets undantagstillstånd. Det är i dessa maskers upprätthållande som Det sjunde inseglet hämtar sin tidlösa allmängiltighet.

Text: Jon Asp (2015)

Läs mer om "Det sjunde inseglet" i Svensk Filmdatabas