Kortfilm
År: 1981
Regissör: Judith Hollander
Skådespelare: Mona Seilitz, Lena Dahlman, Hans V. Engström, Johannes Brost, Gunvor Pontén
Längd: 42 min
Åldersgräns: Barntillåten
Rekommenderad ålder för barnpublik: 6-8 år

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

Här finns filmhandledning till filmen.

Innan teater- och filmregissören Judith Hollander gjorde Det stora barnkalaset hade hennes feministiska barnserie Tjejerna gör uppror gjort succé i TV. Den handlar om fyra tjejer som just börjat högstadiet och just börjat bli medvetna om de könsnormer som styr skolan, hemmet och hela samhället. De bildar därför Tjejligan och under parollen "Gör allt du har lust med; allt som passar för killar passar också för tjejer"går de till storms mot det patriarkala förtrycket. Det dröjde ända in på 90-talet och Glappet innan vi på nytt fick se en så rolig, träffsäker och förbannad skildring av feministisk kampanda.

Också Det stora barnkalaset handlar om sociala strukturer, förtryck och uppror. Men här är det inte könen som går i klinch med varandra, utan generationerna. Berättelsen om Åke och hans mamma Anna och deras olika upplevelser av barnkalas skrevs av Barbro Lindgren och Judith Hollander och är i lika delar ett försvarstal till barnets rätt till sina känslor som en hyllning av en ickeauktoritär föräldraroll.

Respekten för barnet som människa och individ och formandet av en demokratisk familjestruktur var viktiga frågor och återkommande teman för den progressiva barnkultur som växte fram i Sverige i slutet av 60-talet och nådde sin kulmen på 70-talet. Man ville damma av kulturutbudet för barnen, städa bort det överdrivet idylliska och förljugna och i stället föra in Verkligheten. Men "verklighet" behövde inte betyda fantasilöst eller trist. Tvärtom ansågs fantasin vara en självklar del av barnens verklighet, en del som borde uppmuntras och tas på allvar. Precis som de stora tankar, känslor och frågor som barnen bär på.

Allra tydligast framstod den nya barnkulturens tendenser i TV. På 70-talet satsade man stort – såväl ekonomiskt som konstnärligt – på barnprogrammen. De skulle ge starka upplevelser, kunskaper och självinsikt. Man lyssnade också på barnens egna funderingar genom att helt konkret samla in över 600 frågor från barn på skolor och daghem runtom i landet. Några saker som barnen ville ha svar på i TV – och som man gjorde program om – var följande:

Hur kan en elefant komma ut genom en stjärt?
Hur gör man ormar egentligen?
Varför lyser solen?
Varför måste man dö?
Hur känns det att dö?
Vad händer det under jorden?
Hur gör man en orgel?
Hur gör man papper?
Hur ser en gräns ut?
Hur stort är universum?
Varför blir det krig?
Finns Gud?

Utan det genuina intresse för, och tilltro till, barnkulturen som fanns i slutet av 70-talet hade en film som Det stora barnkalaset inte kunnat göras. Den hade förmodligen inte fått finansiering. För det är på flera sätt en modig film; en film som vågar framställa ett barnkalas som en krigszon, kamrater som pennalister och familjerelationer som begränsande.

Nu låter det ju som om Det stora barnkalaset är en skräckfilm. Så är icke fallet – åtminstone inte för den unga publiken. De flesta barn skrattar stundtals hejdlöst åt kalasgästernas kladdfest under det findukade bordet, de urspårade lekarna och mammans förlorade kontroll. Att driva med livets svårigheter är ju ett välbeprövat knep som fungerar lika väl inom kultur för barn som för vuxna.

Text: Malena Janson (2014)