År: 1938
Spelfilm
Regissör: Gustaf Molander
Skådespelare: Ingrid Bergman, Georg Rydeberg, Tutta Rolf, Kotti Chave, Birgit Tengroth
Längd: 78 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Dollar är en filmversion av Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn, en satirisk skildring av svenska och amerikanska värderingar på kollisionskurs, som författaren skrev efter att ha tillbringat fyra olyckliga månader i Hollywood 1924. Efter framgångarna med Swedenhielms (1935) arbetade regissören Gustaf Molander med i princip samma produktionsteam på Dollar, inklusive dramatikerns änka Stina Bergman som manusförfattare.

Filmen inleds hemma hos teaterdivan Julia Balzar (Ingrid Bergman) som känner sig övergiven av sin ständigt arbetande make Kurt (Georg Rydeberg), VD för det stora bolaget Sveaverken, och låter irritationen gå ut över sina gäster, svägerskan Sussi Brenner (Tutta Rolf) och den godmodiga småbarnsmamman Katja von Bathwyhl (Birgit Tengroth). Samtidigt försöker Katjas äkta hälft Ludwig (Håkan Westergren) med Kurts hjälp få Sussis make, den stilige spelmissbrukaren Louis (Kotti Chave), att lämna ett olycksaligt kortspelsparti på deras klubb. Louis, som hade lovat Sussi att inte besöka klubben, skaffar sig en skuld som blir viktig för filmintrigen.

Kurt och Julia behöver resa till Åre för att sammanstråla med Kurts amerikanska dollarmiljonär till släkting och övertala henne att investera i Sveaverken. De andra paren följer med, och väl i fjällen drivs konflikten mellan Sussi och den själviska Julia, som har för vana att flörta med Louis när hon vill göra Kurt svartsjuk, till sin spets. Sussis får ett nervöst sammanbrott och behandlas av sanatorieläkaren doktor Jonson (Edvin Adolphson). När Miss Mary Jonston (Elsa Burnett) väl dyker upp visar hon sig tala svenska men misstolkar med sitt praktiska, ekonomiska synsätt svenskarna, som styrs av känslor och moralvärderingar. Dessutom verkar hon mer intresserad av den tystlåtne fjälldoktorn än av sina svenska släktingars affärer.

Ingrid Bergman, som snart skulle få sitt internationella genombrott med den amerikanska remaken av Molanders Intermezzo, fick strålande recensioner för sin tolkning av primadonnan Julia. För den norska skådespelerskan Tutta Rolf, som också medverkade i många av Molanders trettiotalsfilmer, var rollen som den osäkra Sussi otypisk; hon spelade annars oftast mer spralliga figurer. Edvin Adolphson, som också var verksam som regissör, hade som skådespelare en macho-image som sammanfattas bra i Aftonbladets recension av Dollar: "han kanske säger allra mest när han mumlar mellan energiskt sammanbitna betar. En karl. En hederskarl."

Stina Bergman har spridit ut handlingen, som i pjäsen utspelar sig helt och hållet på hotellet i fjällen, till mer varierade miljöer. En annan skillnad mellan pjäs och film är att romantiken – och komplikationerna i de tre äktenskapen – får ta större plats, medan kritiken av amerikansk okänslighet och besserwissermentalitet tonas ner något. Dessutom motiveras Sussis neuros på ett mer trovärdigt sätt. Både Dagens Nyhetersoch Svenska Dagbladets recensioner beskrev Stina Bergmans bearbetning som en förbättring av teaterförlagan, där pjäsens styrkor bevarats medan svagheter rensats bort.

Filmen fick alltså ett mycket positivt mottagande vid sin urpremiär. En nutida filmpublik lär dock notera en del mindre angenäma tidsmarkörer i skildringen av Miss Jonstons afrikanskamerikanska betjänter och Dr Jonsons samiska patienter. Men porträttet av Miss Jonston och det som Svenska Dagbladet kallar "ironien över amerikansk brack- och uppkomplingsmentalitet" är en intressant föregångare till nutidens fascination med amerikanskt lyxliv i program som Svenska Hollywoodfruar. Och även om delar av Dollars humor är daterad så är recensenternas positiva omdömen om skådespeleri och dramatisk uppbyggnad befogade.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)