Driver dagg faller regn
I Driver dagg faller regn spelade fyrtiotalstjärnorna Mai Zetterling och Alf Kjellin för fjärde gången kärlekspar med förhinder, den här gången i historisk allmogemiljö. Gustaf Edgrens filmatisering av Margit Söderholms populära roman blev en av efterkrigstidens stora publiksuccéer.
Spelfilm
År: 1946
Regissör: Gustaf Edgren
Skådespelare: Mai Zetterling, Alf Kjellin, Sten Lindgren, Hilda Borgström
Längd: 102 min
Åldersgräns: 15 år
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Gustaf Edgrens Driver dagg faller regn är en filmatisering av Margit Söderholms roman med samma namn, som hade publicerats 1943 och blivit en bästsäljare. Handlingen utspelar sig i Hälsingland i början av 1800-talet, och kretsar kring romansen mellan bonddottern Marit (Mai Zetterling) och oäktingen Jon (Alf Kjellin). I Söderholms roman skildras förbjuden kärlek i två generationer: först relationen mellan Marits far Germund och hans trolovade Gertrud, som drunknar i bygdens fors efter att ha rymt med en spelman före bröllopet, och sedan Marit förhållande med Gertruds son Jon, som växer upp utstött från byns gemenskap. Jon spelar fiol precis sin far, och de vidskepliga byborna pratar om "strömkarlen" vars musik kan locka den som lyssnar att gå i forsen. I filmen ser vi aldrig Gertrud, utan bakgrundshistorien förmedlas via dialogen, medan berättelsen följer den redan vuxna Marit som är förlovad med Mats (Ulf Palme) men gör Germund (Sten Lindgren) rasande genom att förälska sig i Jon och rymma med honom.
Psykologiskt djup är inte den främsta förtjänsten i denna bygderomantiska film; manuset har inte lyckats fördjupa romanens tunna personteckning och med undantag av Hilda Borgström som lyckas göra Germunds trotjänarinna mänsklig kämpar skådespelarna hårt mot den träiga och teatrala dialogen, de osannolikt tvära känslomässiga vändningarna och – i Kjellins fall – en hopplös svartlockig peruk. Men det hindrade inte filmen från att bli en av Svensk Filmindustris största publikframgångar. Enligt Svensk filmografi var Driver dagg faller regn den första av bolagets ljudfilmer att dra in över en miljon kronor. Kritiken var också relativt välvilligt inställd; flera recensioner drog paralleller till naturlyriken i klassiska svenska stumfilmer, även om det också påpekades att Edgrens film inte var jämförbar med exempelvis Victor Sjöströms och Mauritz Stillers filmatiseringar av Selma Lagerlöfs berättelser.
Vad var det då som tilltalade den svenska publiken när filmen kom ut 1946? Lika viktigt som de vackra naturskildringarna – bilder av den virvlande forsen, vyer över bergsknallarna och trollskogen med sitt rika djurliv – är säkerligen folkmusiken och scenerna som skildrar lantbruk, fiske, logdans och turer med häst- och vagn, och detaljrikedomen i kläder och interiörer från 1800-talets svenska bondesamhälle. Driver dagg faller regn är ett exempel på den typ av film som Per Olov Qvist kallar landsbygdsfilm, som var mycket populär i Sverige på fyrtio- och femtiotalen och fungerade som en motbild till samhällets ökande urbanisering. På tidigt 1800-tal bodde 90 procent av den svenska befolkningen på landsbygden. I och med industrialiseringen började människor i allt större utsträckning flytta in till städerna, och runt 1930 nåddes den demografiska brytpunkten, då lika många svenskar bodde i städer som på landet. Med tanke på hur många av de svenskar som såg Driver dagg faller regn på bio 1946 som antingen själva hade lämnat landsbygden för ett jobb i någon av landets växande städer eller hade släktträd med rötter i det gamla bondesamhället är det inte svårt att förstå att lantliga miljöer utgjorde en attraktiv fond för svenska spelfilmer under denna period.
Edgren var själv inflyttad till Stockholm – han inledde sin filmkarriär med folkliga komedier på det egna bolaget Värmlandsfilm innan Svensk Filmindustri rekryterade honom 1927. Många av hans mest framgångsrika filmer är folklustspel. Zetterling är idag främst ihågkommen som kvinnlig regipionjär, men hon började sin karriär som skådespelare, och under några år på fyrtiotalet förkroppsligade hon och Kjellin bilden av ett ungt kärlekspar med förhinder med liknande roller i Hets, Prins Gustaf och Iris och Löjtnantshjärta.
Text: Ingrid Stigsdotter (2015)