Spelfilm
År: 1996
Regissör: Ella Lemhagen
Skådespelare: Jenny Lindroth, Niclas Olund, Figge Norling, Pia Johansson, Tomas Norström
Längd: 107 min
Åldersgräns: 11 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Här finns filmhandledning till filmen.

Snart fjortonåriga Em häller upp bål till sin drömprins Pelle Persson, och är så trollbunden att hon häller skopa efter skopa i hans överfulla glas. Några månader senare knäar hon honom i skrevet. Då har hon hunnit med en del. Hon har sovit i en rivningskåk med killen som bränt ner hennes lekstuga, låtit lillsyrran med astmasprayen supa sig redlös på hembränt, haft sex i en bil med en otrogen dammsugarförsäljare och sett vad som händer bakom knutarna i radhusidyllen.

Solskensvägen är som hämtad ur en tecknad serie. Män som ser märkligt konstgjorda ut står på gräsplättar framför identiska hus och bygger muskler och svingar golfklubbor, och alla har grillfester och likadana träningsoveraller. Kameran rör sig genom kvarteret som om vi var på Legoland. En bild av den ödsliga skolgården är ännu mer stiliserad; här glider kameran långsamt förbi en rollfigur i taget, var och en i sin egen position.

Ems entusiastiska föräldrar ger henne en pensionsförsäkring i fjortonårspresent, "Så du kan känna dig trygg i framtiden." I framtiden. "Man ska aldrig tro att man vet hur det är, för i nästa stund kan det vara precis tvärtom", tänker Em. Det finns ingen trygghet. Allt man kan göra är att lägga sig tätt intill någon och hoppas att den inte ska försvinna.

På skolgården härskar två smala tjejer i likadana rutiga brallor. De åker runt med moppegrabbarna och kallar tjejer som har sex för madrasser. När Em vill ha sex med sin kille skriker han att hon bara har en sak i huvudet, "Och du är tjej!" Hemma har mamma rymt med grannen, och pappa gråter och spelar Yatzy med den lakoniska grannfrun.

Ingen bryr sig om att det står "Stör ej!" på Ems dörr, men hon tar sig in och ut på sin repstege. Hennes föräldrar är inga tyranner. De är snälla men lite dumma, och allt är kaos. Grannfrun är den enda vuxna som är omdömesgill. När alla andra är hysteriska, vaggar Babben Larsson bara ut genom dörren med orden: "Ni har det bra ni ungar, fortsätt och lek så länge ni kan".

Drömprinsen – filmen om Em var Ella Lemhagens första långfilm, och blev väl mottagen. Tre år senare kom Tsatziki, morsan och polisen, som blev hennes stora genombrott.

Annika Gustafsson skrev i sin recension i Sydsvenskan: "Ella Lemhagen gör med Drömprinsen – filmen om Em en säker och imponerande långfilmsdebut. Hon vet precis vad hon vill förmedla [...] Filmen är full av träffsäkra iakttagelser både i relationen mellan ungdomarna, de olika gängen på skolgården, killarna med mopeder och så vidare samt kommunikationen mellan föräldrar och barn. Lemhagen håller ett bestämt perspektiv, Ems, vilket vidgas undan för undan. Utan att hon tar föräldrarnas position blir även deras roller begripliga. Det är skickligt gjort. Dessutom målas vuxenvärlden inte upp som fylld av ondska och svek. Man förstår bara att även föräldrarna har sina svårigheter. Ella Lemhagen använder sig framgångsrikt av en viss stilisering med i vissa ögonblick aningen av satir. Resultatet blir drastiskt, kvickt och filmen har åtskilliga överraskningar i beredskap. Bara mot slutet segar historien en aning och hade kunnat kortas ned för att undvika en viss förutsägbarhet. Men det är faktiskt bara en randanmärkning."

Text: Nina Widerberg (2016)