Spelfilm
År: 1967
Regissör: Bo Widerberg
Skådespelare: Pia Degermark, Thommy Berggren, Lennart Malmer
Längd: 90 min
Åldersgräns: Barntillåten
Svensk text vid utländsk dialog.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Filmen är digitalt restaurerad och deponerad av AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Sixten Sparre har deserterat och övergivit sin familj. Elvira Madigan är lindansare och har rymt från sin cirkus. Tillsammans beger de sig ut på rymmen i Danmark, kära, fattiga och efterlysta. Elvira Madigan är Bo Widerbergs Bonnie och Clyde, baserad på ett riktigt fall på 1800-talet.

Filmen är ofantligt vacker och tjusig i sin 1800-talsmiljö, men i själva verket var den en lågbudgetfilm, med knapphändig utrustning och endast elva personer i teamet. Men Widerberg höll inte igen på ambitionerna, han sade att han med Elvira Madigan ville visa upp allt han tyckte om i livet. Allt skulle fotograferas som det aldrig blivit fotograferat. Han ville ju med sina filmer visa verkligheten och i Elvira Madigan inbegrep det även ljuset. Han undvek att i största möjliga mån använda artificiellt ljus.

Till rollen som Elvira hittade Widerberg efter mycket möda en sextonårig, oerfaren flicka. Han upptäckte henne då hon hamnat på omslaget till Hänt i veckan. I Mårten Blomkvists Höggradigt jävla excentrisk – en biografi över Bo Widerberg berättar hon hur Widerberg tyckte att hennes provfilmning gick uselt men att han ville ha henne i alla fall. Han sade till henne att "Du har allas vår själ i dina ögon."

Trots mångas skepsis till den enkla produktionen lyckades Widerberg med Elvira Madigan åstadkomma sin största internationella succé. Filmen togs ut till tävlan till filmfestivalen i Cannes och den sensationellt unga Pia Degermark vann priset för bästa kvinnliga huvudroll. Det internationella mottagandet var översvallande. I amerikanska branschtidningen Variety skrev man: "Filmen bygger på en sann historia om en dödsdömd kärlek vid sekelskiftet, och koncentrerar sig på dramats poetiska, tidlösa och lyriska kvalitéer och lyckas fullständigt i allt."

De svenska kritikerna lovordade det vackra färgfotot i filmen och skådespelarnas känsliga spel. Lasse Bergström ansåg i Expressen att Widerberg "iscensatt ett filmpoem om de nordiska folkens längtan till sommaren och om deras drömmar om barndomens rena kärlek." Och att en sådan film kunde man inte möta med annat än kärlek. Och i Chaplin skrev Sun Axelsson: "Det är naturligt att inte ett öga (-) är torrt när man ser en film som Bo Widerbergs Elvira Madigan - och han har på ett utomordentligt intelligent, sensibelt och kraftfullt sätt fattat att här finns ett stort behov att tillgodose hos våra känslokonsumenter." Men det fanns också de som tyckte att Widerberg inte lyckades hålla ihop filmen, att han som vanligt var skicklig med delarna men att det inte riktigt räckte till helheten.

Ingmar Bergman var dock inte en av dem. Han skrev om Elvira Madigan i boken Bergmans 1900-tal: "... Så såg jag om Elvira Madigan förra sommaren när den nyrestaurerade kopian var färdig och såg att detta är ett mästerverk, levande i vartenda ögonblick. (-) Och så upptäckte jag också att Widerberg hade sett någonting då som jag inte uppfattade första gången jag såg filmen. Jag tyckte då att Thommy Berggren var bedårande men att flickan, Pia Degermark, inte fungerade. Hon sjavade omkring i sina kjolar och kunde varken stå eller gå eller tala. Nu när jag såg om den insåg jag att Widerberg hade sett någonting hos henne som var mycket mera avgörande än allt det där andra. I hennes blick finns något mörkt, något gåtfullt, något djupt destruktivt. Plötsligt förstår man. Dödsdriften i berättelsen fick ett annat och nytt djup. Detta hade Widerberg sett och det är stort."

Text: Lova Hagerfors (2016)