Spelfilm
År: 1939
Regissör: Gustaf Molander
Skådespelare: Edvin Adolphson, Ingrid Bergman, Aino Taube, Olof Sandborg,
Marianne Löfgren
Längd: 90 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Med runt tjugo regisserade filmer var 1930-talet utan tvekan Gustaf Molanders mest produktiva. Även om decenniet knappast räknas som höjdpunkterna i svensk filmhistoria så är det Molander som står för flera av de ljusa stunderna. I En enda natt tog han återigen hjälp av Gösta Stevens, manusförfattare till flertalet av Molanders främsta filmer.

Här skedde det efter en roman av danske Harald Tandrup, om karusellskötaren Valdemar Moreaux (Edvin Adolphson) som reser land och rike runt med tivolidirektrisen Helga Mårtensson (Aino Taube). De lever i ett frodigt, kärleksfullt förhållande, men medellös och stolt som han är vägrar han giftermål. När deras nöjesfält gör halt på landet nära Rosendals slott, på greve Magnus von Bredes ägor, ändras förutsättningarna radikalt. Efter en personlig tête-à-tête inser greven att Valdemar faktiskt är hans förlorade son, den oäkting som blev resultatet av grevens snedsprång en natt för länge sedan.

Dessa tidiga scener mellan greven tillika översten och Valdemar mönstrad som militär tillhör filmens glansnummer, välkoreograferade scener som får ta plats och flödar av Adolphsons ostoppbara charm.

Från denna charm går inte heller den pånyttfödda fadern oberörd. Han bestämmer sig för att anställa den förlorade sonen som stalldräng och anpassa honom till de fina salonger denne aldrig haft tillträde till. I detta ingår också att socialisera med överstens skyddsling, den unga Eva Beckman (Ingrid Bergman), en seriös student som väger sin tillvaro efter nationalekonomiska axiom. Om ens öppen för förhållande önskar hon en iskall partner och separata sovrum. Men när hon väl ingår ömsesidigt kamratskap med Valdemar tinar hon upp något.

Ändå visar sig hans passion för stark för hennes pragmatism, det löper en avgrund mellan deras respektive syn på kärlek. Han säger sig vara för fin för de enkla, för enkel för de fina, och därför rotlös. Men en karuselldräng planteras inte utan vidare om i salongen. Klyftan mellan cirkusmänniskor och godsägare – från ärlighet till ära – visar sig svår att överbrygga.

"En enda natt" syftar följaktligen inte bara på grevens snedsprång utan också på umgänget mellan Valdemar och Eva, återigen två världar som möts, här med likaså disharmoniskt resultat.

Det allvarligt menade i Molanders film, klasskillnaderna och determinismen mellan de olika livslotterna, tecknas på mallat vis och blir knappast föremål för mer än en fotnot i filmhistorien. Men det ligger något fint i utförandet, scener som spelas med övertygelse och vederhäftighet, vare sig det gäller på finare tillställningar eller hos patrasket som festar och bråkar på tivolits enkla kammare. Edvin Adolphson är ett självklart, självlysande centrum i en ensemble där ingen faller utanför ramen. Ingrid Bergman gör sin Eva med professionell känslokyla och bidrog sannolikt starkt till filmens popularitet.

"Det moraliska budskapet i En enda natt är plikten att hålla den sexuella lustan i schack, under kontroll och i sträng disciplin. Ett enda felsteg, en enda natts avvikelse från dygdens stig, kan leda till människors fördärv och olycka", skrev Rune Waldecranz. Den generella kritikermottagandet varierade från svalt till gott.

Man skulle också kunna läsa filmen som en något modernare, om än bara marginellt mindre statisk sedeskildring, där arbetarklassen ser till att roa sig både innan- och utanför äktenskapet, medan överklassen stänger in sig innanför kalla murar oavsett. En enda natt behöver inte nödvändigtvis vara synonymt med ödesdigra misstag, utan ännu mer om det sociala åskådliggörande som dessa klavertramp kan leda till.

Text: Jon Asp (2015)