Spelfilm
År: 1938
Regissör: Gustaf Molander
Skådespelare: Ingrid Bergman, Tore Svennberg, Anders Henrikson, Georg Rydeberg
Längd: 100 min
Åldersgräns: 15 år
Finns med engelsk text

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Gör mig så ful som möjligt!" sa Ingrid Bergman inför sin förestående make-over i En kvinnas ansikte – rätt många decennier innan det blev högsta mode att mönstra dylika utmaningar i hopp om ädla troféer. Vissa trodde att gangsterrollen som den deformerade Anna Holm – med ett stort ärr på vänster kind – skulle spoliera hennes karriär, men Bergman stred särskilt för denna roll. Hon gick även med på att samtidigt göra en annan film, "en skräproll" enligt henne själv, för att blidka produktionsjätten SF.

Det säger något om ambitionsnivån i svensk film vid 1930-talets slut. 22-åriga superämnet Bergman kände sig själv manad att höja ribban. Gustaf Molanders film utgör ett av undantagen: ambitiös, förfinad i hantverk och med ett kvinnoporträtt som avviker från den mallade mainstreamfilmen i Sverige och internationellt.

Talande nog blev filmen, baserad på en pjäs av Francis de Croisset, ett par år senare även remake i Hollywood, då i regi av George Cukor och med Joan Crawford i Bergmans roll. Men lika talande blev detta kvinnoporträtt inte lika bitande, i stället förenklat och sentimentaliserat. I Gustaf Molanders tappning ses kvinnan inte bara i ljuset av männens dömande blick (till exempel med en tidigt överräckt blombukett och bifogad ironi, "en liten, men dock hyllning till kvinnan"). Hon talar också i egen rätt, både som kvinna och med mannens vokabulär. Helt värdig film noir-genren står hon upp för sig, utmanar och utmanövrerar stundtals patriarkatet.

Anna Holm är den cyniska ledaren av en grupp kriminella som satt utpressningen i system, "moraliskt lite i periferin, men fortfarande affärsmän". Bristen på kärlek har danat henne sedan barnsben; pengar är numera det enda som betyder något. När huvudpersonen först presenteras sker det genom hennes skugga, nästan som ett monstrum, ett klassiskt maskulinum. Hon syns inte i bild, men rösten hörs. Först senare visas hennes ryggtavla, bred som på en man, innan hon i rutinmässigt självförakt spräcker en spegel som just reflekterat hennes kattlikt vanställda ansikte.

Ett särskilt lukrativt jobb står för dörren. Men innan dess gör hon intrång i en fin villa för att pressa en otrogen hustru på pengar. Själv ertappad av kirurgen till make (utmärkt gestaltad av Anders Henrikson), erbjuds Anna ett skönhetslyft. Operationens framgång och läkarens vederhäftiga filantropi blir början på hennes moraliska uppvaknande. Detta försvårar i sin tur det stora uppdraget, där hon i förtäckt roll som barnflicka på en avlägsen herrgård förväntas röja en ung arvinge ur vägen. I stället tinar hon upp inför barnets omedelbarhet, identifierar och fäster sig vid honom.

Gustaf Molander, filmregissör sprungen ur en gedigen teaterbakgrund, öser ur en symbolkälla av skuggor och speglar, av ridåer och dörrar som öppnas och stängs. Det sker ofta i långa scenerier, ömsom med en uppbruten närbildestetik (till exempel från operationssalen), ömsom med avancerade perspektivdjup, bådadera fint fångade i Åke Dahlqvists kamera. Denna bemäktigar även storartade landskap och gastkramande slädturer i en produktion som över lag känns påkostad; internationell standard med påfallande lokala inslag.

På regissörens fråga föreslog Ingrid Bergman ett öppet slut, med hänvisning till åskådarens egen tolkningsförmåga. Detta säger något om hennes tidiga frigjordhet och förståelse för filmens väsen. Vad hennes gestalt beträffar innebar ärrets avlägsnande inte heller en rak återgång till kvinnans klassiska roll, kalibrerad efter skönhet. Däremot försvinner något av besattheten vid det förflutna, även framtiden blir att räkna med, och Anna Holm tvingas till nya självständiga beslut. Resultatet är ett modernt kvinnoporträtt i en tid när filmen – särskilt den svenska – föreföll ohjälpligt omodern.

Text: Jon Asp (2015)