Dokumentär
År: 1979
Regissör: Stefan Jarl
Medverkande: Kenneth "Kenta" Gustafsson, Gustav "Stoffe" Svensson, Eva Blondin, Lena Löfgren, Majken Gustafsson
Längd: 102 min
Åldersgräns: 11 år

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

Ett decennium har gått och den uppslupna känslan av frihet och den glada tidsandan från Dom kallar oss mods har försvunnit och ersatts av sorg och förtvivlan. Tiden har inte gjort saker och ting bättre för Kenta och Stoffe, protagonisterna från Stefan Jarls första del i Mods-trilogin. Kenta är alkoholiserad, bor med sin flickvän Eva och har en son tillsammans med henne. Kentas mor sitter i fängelse för att ha mördat en man. Trots allt är det han som klarat sig bäst av de två.

För Stoffe har det gått sämre. Han faller offer för heroinet trots att Kenta försöker övertyga honom att sluta med missbruket. Heroinet som under den här tiden var en relativt ny drog skördar många offer i Kenta och Stoffes bekantskapskrets. Filmen skildrar missbruket grafiskt, bland annat heroininjicerande på en toalett vid T-centralen.

Ett anständigt liv är en skakande dokumentärfilm som i en blandning av intervjuer, rekonstruktioner och bildmontage låter oss möta en verklighet i Stockholms undre värld som många valde att blunda för. Festen som påbörjades under 60-talet har förvandlats till en mörk och dödlig bakfylla, ett uppvaknande. Längtan till en evig frihet har ersatts av tvång, spyor och blod.

Skälet till att Stefan Jarl ville göra Ett anständigt liv var att han ville rädda livet på Stoffe. Efter inspelningen av Dom kallar oss mods hade han hört att Stoffe varit nära döden flera gånger. Kanske skulle arbetet med filmen kunna ge Stoffe en meningsfull sysselsättning. När Stoffe ändå dog lade Jarl ner inspelningen, han ville inte göra någon film. Men efter några månader ändrade han sig. Ett anständigt liv skulle bli Stoffes testamente.

Jarl räknade fram att under de nio månader som inspelningen av Ett anständigt liv pågick dog mellan 40 och 60 narkomaner. Jarl har beskrivit känslan att se all denna död omkring sig som att vara "vid fronten". Han insåg att detta inte var individuella öden, utan ett samhälleligt problem. Därför börjar han filmen med ett utsnitt ur Pieter Bruegels tavla "Dödens triumf", som handlar om digerdöden, till ljudet av en skrikande elgitarr. Tavlan framställer digerdödens massiva härjningar under medeltiden och Jarl drar paralleller till de många narkomanernas död i 70-talets Stockholm.

För att åstadkomma en maximal chockeffekt som ska slå ner på tittarens samvete, jobbade Jarl metodiskt med montagegreppet som kontrasterade första Modsfilmens relativa oskyldighet med den totala utsiktslösheten och mörkret i Ett anständigt liv. Klipp från första filmen där huvudprotagonisterna är rebelliska och ser friskare ut ställs mot en nedbrutenhet och indignation i uppföljaren. Det är först när klipp från de två filmerna blandas, som man återupptäcker Dom kallar oss mods ur ett annat perspektiv. Som ett inlägg i en debatt om människors utsatthet och maktens, det vill säga politikernas, totala ovilja att engagera sig i deras räddning, fungerar Ett anständigt liv som en högt skrällande väckarklocka. Hans Schiller sammanfattade filmens mening i sin recension i Svenska Dagbladet: "Ett anständigt liv är en film om ett samhälle som misslyckats i en av sina grundläggande föresatser: att ta hand om alla sina människor." Jarl har själv kallat den "en motståndsfilm".

Filmen visades i skolor, för politiker, diskussioner om den flyttades från kultursidor till ledarsidor och Olof Palme återkom till den gång på gång i sina tal och även senare, under sin valrörelse. Palme var engagerad i kampen mot narkotikan och använde filmen för att argumentera och väcka en folkrörelse. Ett av Palmes tal från den här perioden finns tryckt i Jarls bok om filmen. Talet börjar med "Stoffe dog på en mugg på Centan av en överdos heroin". Ett anständigt liv blev en publiksuccé, sitt mörker till trots, eller kanske tack vare det.

Text: Sanjin Pejkovic (2015)