Falkens öga
Falkens öga sammanför naturdokumentär med fågelperspektivets stilla resonemang kring människans livsvillkor. Mikael Kristerssons film om ett falkpar i Skanör hyllades av kritikerna som både underhållande och berörande.
Dokumentär
År: 1998
Regissör: Mikael Kristersson
Längd: 88 min
Åldersgräns: Barntillåten
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Fågeln som motiv och metafor må vara välkänd i filmens historia. Men få brukar den lika naturligt som Mikael Kristersson. Hans filmer är som en helt egen genre i avdelningen natur och kultur. Inget tycks undgå regissörens tålmodiga och precisa blick. Från debuten Pica Pica (1987) till Ljusår (2008) går resultatet på tvärs mot alla filmens konventioner. Kanske underlättar det att spelplatsen återkommande är Kristerssons egen. Född och uppvuxen nära Falsterbos berömda fågelstation har fotografen och filmaren sedan unga år dokumenterat sitt naturintresse.
För Falkens öga (1998) riggade han en kamera inuti boet hos två falkar i Skanörs gamla kyrktorn. Här slår klockorna för en liten familj under expansion: nya ägg är på väg att kläckas, ungar att läras upp och skickas ur boet. Det är närgånget, dröjande och rörande blott som renodlad naturfilm – och med sin alldeles egen rytm, utan halsbrytande infall eller andra störningsmoment.
I Kristerssons värld finns det inga andra texter än dem som kameran registrerar för öppen ridå. Det kan vara en stillsamt komisk tilldragelse eller en medvetet symbolisk övergång mellan djur och människa – men inga ironier eller indirekta fördömanden.
Här sträcker sig regissörens lins också utanför boet, då kameraögat får sin ställföreträdare i falkens vidsträckta blick. Åskådaren tittar in hos falkarna, men framför allt är det falkarna som blickar ner på människan, ett ovanifrån- och utifrånperspektiv som noterar en kvinna som dammsuger församlingshemmet, vaktmästare som krattar gravarna, ungdomar på väg att konfirmeras, ett par som vigs, en gäng joggare som passerar förbi utanför kyrkogårdsmuren. Men vi får också se falkarnas livsnödvändiga vardag bortom boet, till exempel blixtsnabba djupdykningar efter levande föda på fälten.
Filmen fick ett varmt mottagande hos svenska kritiker, prisades på utländska festivaler och Kristersson guldbaggenomierades för bästa foto (regissören stod även för filmens klippning och ljudarbete).
Jan Aghed beskrev i Sydsvenska Dagbladet Falkens öga som årets bästa film alla kategorier: "En djurdokumentär av denna klass är i och för sig ett fotografiskt, klipptekniskt och konstnärligt kraftprov. Men Falkens öga är betydligt mer än så. Utan att någonsin överge sina huvudrollsinnehavares upphöjda utsiktspunkter vidgar Kristersson sin skildring med sociala innebörder och ett episkt berättande som dagens svenska spelfilm skulle tjäna på att tillgodogöra sig."
I filmen får åskådaren ett intryck (en illusion?) av att fåglarna med sina känsliga sinnen ser och förnimmer allt, medan människans synfält begränsas till det som utspelar sig rakt framför ögonen. Fri från berättarröst och andra tillrättalägganden, utan romantiska eller politiska avsikter, inspirerar Falkens öga till att (åter)upptäcka naturens primitiva väsen, men också att fundera kring människans egen kultur.
Text: Jon Asp (2015)