Dokumentär
År: 1979
Regissör: Ingmar Bergman
Medverkande: Richard Östman, Ulla Silfvergren, Annelie Nyström, Per Broman, Valter Broman
Längd: 121 min
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Filmen finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

En uråldrig man i rutig vinterkeps sitter på en gårdsplan och täljer på en grisklöve. En nästan lika gammal bonde gör mer begripliga saker: han fäller träd och sågar plank och brottar ner fåren som ska klippas. Sen går han in och steker strömming.

Farfarn med kepsen gick inte att stoppa. "Fick han inte komma ut då blev han dålig. Han måste ut. Man var rädd att släppa ut honom, han ramlade. Men han måste ut ändå." I en av de sista bilderna av honom hugger han ved. Han sätter yxan i en halvmeters stock och svänger den över huvudet.

Den äldste av två gamlingar som är med och lägger tak av ag, ett gräs som växer i vatten, bjuder sin tandlösa kamrat på snus. "Det var nukk seiste gangen jag va med." "Seiste gangen? Iiinti. Det var bäre i jèns du hade lite ont i håvud." Det är ett under att man förstår något av vad de säger.

En kvinna som blivit för gammal och sjuk för att klara gården på egen hand går varje morgon ner och tvättar mjölktanken, ger grisarna mat och gör rent i båsen. Men hon hjälpa till mer. "Jag tycker att det är förödmjukande, så känner jag det, när jag inte kan."

På Fårö står man på tills man ligger i graven.

Vågorna är så höga att färjan kastas omkring, och det är så kallt att "katterna äter fyra gånger om dagen". Gamla öbor minns när det gällde att klara sig genom vintrarna. Skulle säden hålla sig torr i stenladorna måste man lägga metertjocka tak av ag, och stengärdesgårdarna måste ligga i rätt väderstreck.

En mångkunnig bonde förklarar varför man samlade stenarna till dem i strandkanten. "... vattnen var höga och vattnen föll och då blev det mer såna där flisor som man kunde bygga och mura av. Här uppe på burgarna var det mer tunna flata sköra sten som hade liggi i vind och väder och sol länge, och de höll inte så bra som dem man kunde få där som vattnet hade liggi över." Dem man kunde få där som vattnet hade liggi över. Man önskar att han aldrig skulle sluta tala.

Han har fått lära sig att aldrig bygga en stengärdesgård på södra sidan av en åker. Gör man det ligger snön på skuggsidan kvar så länge att sådden möglar. "Solen har ingen makt när det är en stengärdesgård."

Snön kan få allt på ön att stanna upp. "Det är så fint också, att det finns något som rår på människan, tycker jag" säger kvinnan som fortfarande kan mocka åt grisarna.

"Om man bare kunde vare me!" En farfar står leende och ser på korna, som gör vilda språng när de släpps ut efter vintern. Hela familjen är med och ser till att djuren tar rätt väg ut i hagen. Man har pinnar att mota dem med, och den gamle använder sin som käpp. Han skrattar åt att korna kan skutta så, och säger att nu är det sommar.

Arne Carlsson, som vuxit upp på ön, har fotograferat allt det här. När Bergman tio år tidigare gjorde Fårödokument var Carlsson Sven Nykvists assistent.

"Jag har sen barndomen känt mig rotlös var jag än befunnit mig. Det är först när jag kom till Fårö 1960 och flyttade dit för 13 år sedan som jag känt att jag är hemma någonstans i världen. Där har jag mina rötter, där känner jag att hit hör jag. När jag slutat verksamheten här nere [i München], eller överhuvudtaget slutat verksamheten, så ska jag dra mig tillbaka och bli fårögubbe." – Ingmar Bergman i sin bok "Bilder"

" [...] ett vardagsöde framhävs med sådan regelbundenhet i skildringen av öbefolkningens liv att det får ett slags representativt symbolvärde. Den personen är lantbrukare Valter Broman, en man i 70-årsåldern som – enligt den speakertext regissören själv talat in – 'lever och arbetar i total och självvald ensamhet'. [...] Det är tydligt att Bergman varit starkt fascinerad av denna åldrade arbetsmänniska. Avsnitten om honom blir en på en gång kontemplativ och mycket sinnlig hyllning till arbetets innehåll, händernas känslighet och skicklighet och till modet och konsekvensen i valet av livsväg. Till slut har Broman kommit oss närmre och blivit mer gripande än många av regissörens diktade huvudpersoner. Ändå är replikerna extremt få och den yttre dramatiken närmast obefintlig." – Jan Aghed, Sydsvenskan

Text: Nina Widerberg (2018)