Spelfilm
År: 1974
Regi: Bo Widerberg
Skådespelare: Johan Bergman, Monica Zetterlund, Magnus Härenstam, Ernst-Hugo Järegård, Ralf Edström
Längd: 89 min
Åldersgräns: Barntillåten
Rekommenderad ålder för barnpublik: 7-9 år

Filmen finns i distribution hos Studio S Entertainment.

Här finns filmhandledning till filmen.

När Fimpen hade premiär i början av 1974 var regissören Bo Widerberg ett stort namn även utanför Sveriges gränser. Han hade ruskat om den svenska filmbranschen redan 1962 med sin debattbok Visionen i svensk film där han bland annat var starkt kritisk mot Ingmar Bergmans totala dominans och slog igenom stort med sin långfilmsdebut Barnvagnen ett år senare. Han nästföljande film, Kvarteret Korpen, anses av många som den bästa svenska filmen genom tiderna.

Ett av Bo Widerbergs kännetecken som filmare är det autentiska tilltalet. Han ville bort från de storvulna, gudsfixerade berättelserna som han menade präglade just Bergmans filmskapande och finna ett verklighets- och människonära berättande. Han var inspirerad av den nya franska filmvågen och ville, som han själv uttryckte det, ha "liv till varje pris", han ville göra "konst i sidled", filmer som var egensinniga och utnyttjade filmmediets alla möjligheter i stället för att följa filmindustrins konventioner.

Bo Widerberg hade redan fått ta emot en rad fina utmärkelser för sina filmer, bland annat vid den prestigefyllda festivalen i Cannes, så det kan tyckas förvånande att han i början av 70-talet gav sig på att göra en lättsam familjefilm som Fimpen. Kanske var det så, som Mårten Blomkvist skriver i sin regissörsbiografi, att han "unnade sig" att göra en film som utgick ifrån hans egen, mycket personliga, humor. Och, kan man tillägga, från hans brinnande fotbollsintresse. Han tittade på fotboll, hans spelade själv fotboll och han gjorde senare allt för att hans yngste son, Johan Widerberg, skulle bli en framgångsrik fotbollsspelare. (Och han grät när Johan i tolvårsåldern ville lägga av med fotbollen.)

Idén till Fimpen kom när han mötte en liten knatte på en fotbollsplan utanför Stockholm som fullständigt dribblade bort honom. Det var Johan Bergman – pojken som småningom kom att spela huvudrollen. Filmen producerades och finansierades av Widerbergs eget bolag och budgeten var mycket liten. De första tagningarna spelades in på överblivna filmremsor som regissören hade i sitt kylskåp och skådespelarna blev de som råkade finnas till hands. Fimpens familj, exempelvis, spelas av Johan Bergmans riktiga familj. Och alla de superkända fotbollsspelarna, däribland Ralf Edström, spelar sig själva utan att få betalt.

Filminspelningen pågick i två somrar och gick ganska smidigt. Såhär i efterhand är det smått häpnadsväckande hur Bo Widerberg lyckades snacka sig in i det svenska landslagets omklädningsrum, få dem att läsa godnattsagor för lille Fimpen och till och med följa med dem på bortamatcher utomlands. Till Moskva 1973, till exempel, då Sverige spelade landskamp mot Sovjetunionen och det var hart när omöjligt att komma in i landet. Strax före matchstart, då arenan var fullsatt och lagen redan på planen, fick han tillstånd att filma sekvenser med den lilla Fimpen som bland annat lägger straffar på den sovjetiske målvakten! Det är väl det närmaste autenticitet man kan komma i en film som är en fotbollsfanatikers fantasi ...

Filmpremiären var till viss del kantad av kaos genom att den sköts fram ett dygn eftersom ljudläggningen av filmen ännu inte var klar. När filmen till slut kunde börja visas på biograf Spegeln i Stockholm var den fortfarande inte klar utan frenetisk klipp och klistra-aktivitet rådde i labbet. Till slut skickades den sista filmburken med MC-polis genom stan och nådde biografen i sista stund när det var dags för hjulbyte. Det råddiga slutarbetet väckte också stor uppmärksamhet i kvällspressen eftersom två ljudtekniker kollapsade av överansträngning och regissören beskylldes inte bara för att vara en usel planerare utan också för att vara "auktoritär, patriarkalisk och tyrannisk". Det var kritik som Widerberg bemötte med föga ödmjukhet: "Jag är möjligen en halvbra regissör men som arbetsledare och planerare är jag jävligt bra."

Fimpen har väl knappast gått till historien som en av Widerbergs allra bästa filmer men den mottogs välvilligt av kritikerna och har fått ett långt liv, både bland barn och fotbollsfans. Såhär 40 år efter premiären är det slående hur aktuell den ännu känns: Även om tidsmarkörerna är många så är fotbollsmatcherna fortfarande rafflande, Ernst-Hugo Järegård som klubbledare fortfarande oerhört komisk och Johans ambivalens inför sin kometkarriär fortfarande hjärtskärande. Därför platsar denna lilla filmpärla bland de tidlösa svenska barnfilmsklassikerna.

Text: Malena Janson (2014)