
Flicka och hyacinter
En författare börjar nysta i ett självmord som ägt rum i hans trappuppgång, men misslyckas med att hitta en rimlig förklaring till att ”lilla fröken ensam” valt att ta sitt liv. Hasse Ekmans mästerligt iscensatta berättelse, vars tema om förbjudet begär fortfarande berör idag, anses av många vara hans bästa film.
Spelfilm
År: 1950
Regissör: Hasse Ekman
Skådespelare: Eva Henning, Ulf Palme, Birgit Tengroth, Anders Ek
Längd: 89 min
Åldersgräns: 15 år
Rättighetsinnehavare: Telepicture Marketing. Boka filmen genom oss.
Flicka och hyacinter var inte någon ekonomisk framgång för produktionsbolaget Terrafilm när den gick upp på svenska biografer. Men i En liten bok om Hasse (1993) beskriver Leif Furhammar filmen som mittpunkten och höjdpunkten i Hasse Ekmans karriär. Mittpunkt, eftersom Ekman hade regisserat tjugo långfilmer när han påbörjade inspelningen av Flicka och hyacinter i december 1949, och skulle göra lika många filmer under den femtonårsperiod som återstod av hans karriär som regissör. Och höjdpunkt, eftersom de flesta kritiker är eniga med Ingmar Bergman, som ansåg att Flicka och hyacinter var Ekmans "bästa film alla kategorier".
Filmen har flera likheter med Orson Welles filmhistoriska milstolpe Citizen Kane (distribuerad i Sverige som En sensation, 1941). Framförallt i det dramaturgiska upplägget med en manlig skribent som försöker pussla ihop och tolka ett livsöde genom att leta upp personer vars återblickar ger olika perspektiv på den mystiska huvudpersonens drivkrafter. Men också stilmässigt, för även om Ekman till skillnad från Welles inte försöker briljera med teknisk innovation, utan snarare utnyttjar väl etablerade stilgrepp från fyrtiotalets amerikanska film noir, finns uppenbara likheter i kamerans rörlighet och vinklar, användningen av djupfokus och långa tagningar och den dramatiska ljussättningen.
Varken journalisten i Citizen Kane eller Ulf Palmes författare i Flicka och hyacinter lyckas lösa berättelsens mysterium på något tillfredställande vis, men i Ekmans film får den undersökande författaren Anders Wikner hjälp av sin fru Britt (Birgit Tengroth), som faktiskt lyckas lösa gåtan, men väljer att inte avslöja den döda kvinnans hemlighet. Och förmodligen blir Dagmars motiv begripliga för vissa delar av publiken mycket snabbare än för andra.
Under sitt första, sprudlande produktiva decennium som regissör 1940-1950 gjorde Ekman i snitt två filmer per år, och han växlade mellan olika genrer med samma snabbhet som en skicklig skådespelare ömsar identitet mellan olika rollinsatser. Dessutom agerade Ekman ofta i sina egna filmer; Flicka och hyacinter är ett av undantagen. Många av fyrtiotalsfilmerna blev synnerligen väl mottagna, men filmskaparens förmåga att snabbt plocka upp och kombinera idéer och stilgrepp från olika inspirationskällor ledde också till anklagelser om ytlighet och plagiat. I självbiografin Den vackra ankungen, publicerad 1955, sammanfattar Ekman nidbilden av sig själv i en fiktiv annons:
Allt i allo: Hasse Ekman
Måttbeställda manuskript levereras medan ni väntar. Passform garanteras. Utländska uppslag pressas och vändas. Hel-, halv- och närbilder blandas stilsäkert. Kameraåkningar utföras smidigt. Förstklassiga skyltdockor finnas på lager. Om så önskas efter levande modeller. Vill ni skratta, vill ni gråta, vänd eder med förtroende till:
AKTIEBOLAGET FILMKONFEKTION
Filmen om den hemlighetsfulla barpianisten Dagmar Brink och jakten på vem eller vad som drivit henne till att begå självmord rosades dock av kritikerna. Bland andra hyllades Anders Ek för sin insats som den plågade konstnären Elias Körner, en roll med drag av filmarens far, skådespelaren Gösta Ekman, vars missbruk ledde till en alltför tidig död.
Hasse Ekmans inkännande skildring hur samhällets konventioner kan skada den vars begär inte passar in i normen är fortfarande relevant idag. Och som filmhantverk betraktat är Flicka och hyacinter en njutning: alla filmmediets byggstenar, från Erland von Kochs musik till Bibi Lindströms scenografi och Göran Strindbergs foto, samverkar för att bygga upp mystiken kring huvudpersonen, gestaltad av regissörens dåvarande fru Eva Henning med en oemotståndlig kombination av innerlighet och gåtfull distans.
Text: Ingrid Stigsdotter (2015)