Spelfilm
År: 1949
Regissör: Hasse Ekman
Skådespelare: Eva Henning, Hasse Ekman, Hilda Borgström, Gunnar Björnstrand
Längd: 86 min
Åldersgräns: 15 år

Rättighetsinnehavare: Telepicture Marketing. Boka filmen genom oss.

När Hasse Ekmans rollfigur, teaterregissören och skådespelaren Sture Anker gör slät figur med sin dystra teaterpjäs hörs en uttråkad man i premiärpubliken konstatera: "Han borde hålla sig till komedi, det är vad jag alltid har sagt". Repliken får gälla som bevis för regissören Ekmans vilja att kommunicera med sina kritiker. Ändå är komedin och lättheten högst närvarande också i Flickan från tredje raden om än mot en mörkare botten än tidigare.

I väntan på morgondagens förväntat nedgörande recensioner väljer den modstulne Anker att tillbringa natten på teatern, oavsiktligt i sällskap med flickan från tredje raden (Eva Henning), som från ingenstans anmäler sig med visdom och en något gladare syn på tillvaron.

På hjärtat har hon nämligen en rad noveller som länkas samman genom en vacker men oäkta ring, först som sist i ägo av Hilda Borgströms gumma, en före detta operadansös som numera hjälper två misslyckade dansare (Sven Lindberg och Maj-Britt Nilsson), att passa deras lilla dotter. När paret av ekonomiska skäl överväger att adoptera bort barnet, väljer gumman att sälja sin enda dyrbarhet till en juvelerare. I solidaritet med kundens knipande omständigheter erbjuder denne det tiodubbla priset, 500 kronor, för att strax därpå sälja den vidare för 50 till en man ivrig att liva upp ett trolöst äktenskap.

Men det är ingen historia, det är en saga, hävdar regissören Anker till flickan från tredje raden. Han menar att detta fåtal änglalika varelser till syvende och sist agerar efter egoistiska skäl och personlig tillfredställelse – en kommentar som ekar in i vår samtid av tilltagande ojämlikhet och kompenserande allmosor. Flickan kontrar fördragsamt med: "Men du måste väl ändå medge att deras egoism har en mycket sympatisk uttrycksform".

Denna pragmatism är något av sinnebilden för filmen. Om än i hög grad menad som optimistisk – i stark kontrast till och som svar på Ingmar Bergmans ångestridna Fängelse, i vilken Ekman ett par månader tidigare också spelat regissör – så härjar cynismen här hos både glad och dyster. För även om ringen blir föremål för en del lyckliga turer i rundgång, ett visst mänskligt skimmer, så är det ofta känslokyla som ligger bakom även de ädlare handlingarna.

Den allmänna åklagaren (regissören) och försvarsadvokaten (flickan) – det är rollerna som de två i filmens dualistiska ramberättelse inkarnerar, samtidigt som de båda visar sig ha del i ringens historia handgripligen. Över ett bredare samhällsspektra blir ringen bland annat föremål för otrohet, ond bråd död, beräknande gåvor, en badtur med regissören och en förskingrare förenade i deras suicidala längtan, där båda upplivas av en spelvinst i elfte timme.

Ska man leva vidare på en vacker lögn eller en ful sanning? Hasse Ekmans film ställer kanske inte de stora frågorna, är ingen undersökning av det mänskliga tillståndet på djupet, men en underhållande bagatell om det mest basala och banala i en småborgerlig tillvaro; pengar och lycka i en stad driven av äregirighet och avundsjuka, med konstnärerna välbekant utmålade som patrask och pöbel, mer eller mindre självömkande.

Trots dåliga recensioner ler teaterns masker sina stora leenden när dagen gryr åter. Filmen däremot – Hasse Ekmans – fick övervägande mycket goda recensioner, återigen för regissörens förmåga att med lätt hand fläta intriger på behörigt från den tungfotade fyrtiotalismen, och inte minst tack vare en ensemble som vet att leverera sina repliker (i tid): nämnda Borgström med hela sitt uttryck, Stig Olin som förgänglig älskare, Gunnar Björnstrand som pragmatiskt ärkesvin, Barbro Hiort af Ornäs som parant maka.

Text: Jon Asp (2015)