Spelfilm
År: 1930
Regissör: Paul Merzbach
Skådespelare: Gösta Ekman, Inga Tidblad, Håkan Westergren, Stina Berg
Längd: 101 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Gösta Ekman och Håkan Westergren sitter på ett tak och röker. De är rivaler, och Westergren hade en helt annan plan. De säger till varandra att de inte vet om Inga Tidblad älskar dem. De sitter där och röker och ser ut över taken.

Det är en förbluffande modern scen i en spikrak historia där poängen är Ekman och det avslutande revynumret. Inga Tidblad, som liksom sin kollega spelade både Shakespeare och fars på teatern, har inte mycket att göra. Hon sitter i en lucka på Revyteatrarnas agentur och ska vara näpen och gift och falla för pälshandlaren som blir revystjärna av misstag. Den stora komikern Stina Berg, som inte skämtar den här gången, är gripande som Ekmans passionerat älskade mor. Den mördande tråkiga äkta mannen Håkan Westergren (som året efter premiären gifte sig med Tidblad) är lyckligtvis handelsresande. Erik "Bullen" Berglund är manager from Amerika and talar strange.

Det finns tillfällen då man hajar till. Scenen där Ekman dansar runt med sin gamla mamma och på skoj målar hennes läppar, den väntade man sig inte. Repliker som "Du kan väl inte bli svartis på en neger?" vänjer man sig aldrig vid.

Att svensk talfilm var något nytt ligger bakom en del underliga visuella lösningar. Här finns en lång bild av en telefon och nedre delen av den telefonerandes kavaj, en återkommande icke-komposition med en ytterdörr utan (!) den skrällande ringklockan och en upprepad avståndsbild av ett orkesterdike. Skådespelarna står nära mikrofonerna, och de enda som får släppa loss är revystjärnan och balettflickorna. Det gör de med besked. Ekman ger allt han har i "Isabell, vill du bli min modell ikväll" och armén av dansare kan aldrig ha sparkat högre. Dekormålningarna har Isaac Grünewald gjort.

Kritikerna var mycket nöjda med revynumren, men saknade drivet i stumfilmen:

"Visst finns det charmerande episoder, och nog är filmen både avväpnande älskvärd och stillsamt humoristisk. Men det räcker inte. Grundfelet är att det händer så litet. Vi höra replikerna uttalas och uppfatta dem mekaniskt, men under tiden se vi framför oss en stillastående och död bild. Vilket är felaktigt, ty stumfilmens hejarytm och eliminerande av alla longörer kunna mycket väl tillämpas på talfilmen. Sätta vederbörande sin heder i att vara immuna mot utländska impulser?" – Siglon (Lorens Marmstedt), Svenska Dagbladet

Den österikisk-tyske Paul Merzbach, Gustaf Molanders trogna medarbetare, hade skrivit svenska manus sedan stumfilmstiden. Bland hans egna filmer märks Falska miljonären med Zarah Leander.

I Nordisk tidskrift för fotografi (och Dædalus) skrev Einar Lauritzen 1944:

"[...] [Ljudsystemet Vitaphone hade] ljudet upptaget på skivor, vilka i maskinrummet spelades upp synkront med filmens körning. Det andra systemet, där ljudet upptagits direkt på filmen, Movietone, fick stockholmspubliken stifta bekantskap med [i] 'Fox Movietone Follies' som hade premiär den 29 juli [1929]. Den blev också den första helt talande långfilmen [...] vilken framfördes i vårt land. [...]

Movietonesystemet [...] blev snart så bra, att det stod klart även för de mest tvivlande att talfilmen hade kommit för att stanna. Men att den på den korta tiden av 1 1/2 år helt skulle tränga ut all stumfilm, det var det nog inte många som trodde [...].

Den första svenska ljudfilmen var 'Säg det i toner' [1929. Den var delvis) utländsk, i det att ljud och tal (det senare förekom endast i ett par scener) var inspelat i Berlin [...]. Två filmer strida om titeln 'den första svenska talfilmen', nämligen SF:s 'För hennes skull' med premiär [...] 11 aug. 1930, och 'När rosorna slå ut', en i Frankrike inspelad Paramountfilm med premiär [...] 30 juli samma år. Den senare [...] brukar i allmänhet diskvalificeras på grund av sitt utländska ursprung. Även 'För hennes skull' var emellertid så till vida utländsk, att regissören [...] kom från Tyskland liksom vissa ljudtekniska experter, som medverkade vid inspelningen. [...]. För min del brukar jag därför icke tveka att ge den av Edvin Adophson i Paris inspelade filmen företräde."

Text: Nina Widerberg (2017)