Spelfilm
År: 1948
Regissör: Erik "Hampe" Faustman
Skådespelare: Adolf Jahr, George Fant, Stig Järrel, Illona Wieselmann
Längd: 84 min
Åldersgräns: 15 år
Delvis utländsk dialog. Med svensk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Ett svenskt lastfartyg ligger sedan en tid tillbaka i en mörk och ogästvänlig polsk hamn, i väntan på att frakta hem kol. Den rastlösa besättningen fördriver kvällarna på en sjaskig bordellbar. En kväll försöker en berusad polsk hamnarbetare berätta något, men blir utslängd av barägaren och strax därefter skjuten. Svenskarna börjar förstå att allting inte är som det ska.

Främmande hamn utspelar sig 1938 och är ett dokument över hur Sverige strax före krigsutbrottet kon fronteras med övriga Europa. Den svenska besättningen träffar en tysk judinna som har flytt från sitt hemland och trakasseras av den polska polisen, och det spanska inbördeskriget gör sig obehagligt påmint. För att förstärka känslan av att vara på en främmande plats spelades filmen in i Finland och karaktärerna talar såväl svenska som tyska, polska, finska och engelska.

George Fant spelar huvudrollen som sjömannan Håkan, som drivs av ett rättspatos och driver de andra i besättningen till att ifrågasätta överheten. Fant hade tidigt i karriären ofta spelat förste älskare men gick så småningom över till tyngre roller. Han och Erik "Hampe" Faustman möttes i sitt politiska engagemang, vilket resulterade i ett flertal filmer och på 50-talet ett eget produktionsbolag, F-Produktion.

Faustman var endast 29 år när Främmande hamn hade premiär. Samma år kom också hans film Lars Hård. Filmerna var regissörens främsta. En stor del i framgången hade Sandrews producent Rune Waldekranz, som ville börja satsa på mer ambitiösa projekt och tog Faustman under sina vingar. De kom att göra sex filmer ihop.

Främmande hamn blev en förlustaffär men bland kritikerna en desto större framgång. När kritikerkåren skulle välja ut säsongens bästa film vann Främmande hamn före både Ingmar Bergmans Hamnstad och Hasse Ekmans Banketten. I tidningarna beskrev recensenterna filmen som "något av det strongaste, renhårigaste och vackraste man kan tänka sig." och som en film med "en stark stämning och spänning, ett vackert patos, en intensiv dramatik". Dock var de förvånade över och kritiska till att Faustman, olikt förlagan Okänd svensk soldat av Josef Kjellgren, gett filmen ett försonande slut. Och utomlands var reaktionerna på filmen inte särskilt positiva – när den visades i Cannes 1949 buades den ut som kommunistpropaganda.

I historieskrivningen har Faustman fått bära rollen som den store arbetarskildraren. Hans filmer var ofta politiska och han influerades av rysk 30-talsrealism och italiensk neorealism, hade sinne för vardagsdramatik och ett stort socialt engagemang. I Främmande hamn är följaktligen solidaritet och klasskamp centrala teman. På senare år har Faustman också fått rykte om sig att ha varit ett offer. Redan vid 36 års ålder gjorde han sin sista film (Kärlek på turné, 1955) och en del ansåg att han motarbetades av den kommersiella filmvärlden. Men det finns fler orsaker, som misslyckade och oförverkligade projekt och hälsoproblem.

I efterhand kan man se det positiva svenska bemötandet i ljuset av efterkrigstiden. Den svenska neutralitetspolitiken, med tyska vapentransporter och en restriktiv flyktingpolitik, framför allt av judar, kritiserades på hemmaplan. Om än på individnivå erbjöd Främmande hamn en önskad svensk hjälte som säger ifrån.

Text: Lova Hagerfors (2015)