Spelfilm
År: 1978
Regissör: Marianne Ahrne
Skådespelare: Renzo Casali, Annicka Kronberg, Marianne Stjernqvist, Christine Kronberg
Längd: 101 min
Åldersgräns: 11 år
Delvis utländsk dialog. Svensk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Se originaltrailern på Filmarkivet.se.

Frihetens murar handlar om den argentinska skådespelaren Sergio (Renzo Casali), på flykt från politiskt förtryck i hemlandet, men också från plågsamma minnen och skuldkänslor. Han kommer till Stockholm med höga förväntningar på det svenska samhället, hyr ett rum hos översättaren Karin (Marianne Stjernqvist), börjar gå på svenska för invandrare och registrerar sig på Arbetsförmedlingen. Men såväl de reserverade svenskarnas sociala koder som den fyrkantiga byråkratin är svåra att greppa. Han får tag på ett svartjobb på en restaurang där en svensk trubadur sjunger om Evert Taubes Argentina ("Samborombon, en liten by förutan gata...") medan matlagning och disk sköts av invandrare från olika länder.

Efter tre månader har Sergio inte lärt känna en enda svensk och han ber Karin om hjälp. Eftersom hon talar italienska kan de kommunicera bra, och trots att hennes engagemang först är motvilligt kommer de närmre varandra. Snart önskar Karin kanske att de kunde bli mer än vänner, men Sergio inleder istället en kärleksrelation med hennes yngre granne Anita (Annicka Kronberg). Anita har en nioårig dotter, Katja (Christine Kronberg), som i vanliga fall bor hos sin mormor eftersom modern jobbar som telefonist på dagtid och sjunger jazz på kvällarna. Med den lekfulle Sergio i huset får Katja plötsligt mer uppmärksamhet och värme än hon är van vid, och trots att relationen mellan Anita och Sergio inte blir långvarig för den mor och dotter närmre varandra.

Frihetens murar var Marianne Ahrnes andra spelfilm i långfilmsformat efter debuten med Långt borta och nära (1976) som gav henne en Guldbagge i kategorin bästa regi, den första gång detta pris tilldelats en kvinnlig filmare. Före Långt borta och nära hade regissören gjort en rad kortfilmer och en dokumentär om åldrande i samarbete med Simone de Beauvoir. Mottagandet av debutfilmen hade inte varit odelat positivt, men de flesta kritiker var överens om att Ahrne var en lovande regissör, och förväntningarna på uppföljaren var därför högt satta. Kanske var det därför reaktionerna på Frihetens murar blev så negativa. Flera kritiker sågade filmen längs med fotknölarna och anklagade Ahrne för att måla upp en svartvit värld där invandrare är varma och goda medan "Svensson är ett kräk och Sverige är en tundra", som Jurgen Schildt skrev i Aftonbladet.

Visst har kritikerna rätt i att det finns vissa kantigheter i berättandet – kanske framförallt i de återblickande sekvenser som skildrar Sergios traumatiska minnesbilder – och att många av birollerna är typer, snarare än trovärdiga individer, men kritiken framstår ändå som orimligt hård och delvis missriktad. Sergio är inte någon "jultomte från Argentina" som DNs recensent påstod, utan en komplicerad och krävande individ med traumatiska upplevelser i bagaget. Skildringen av avvisande och otrevliga svenskar behöver ju heller inte tolkas som en objektiv spegling av verkligheten, utan kan lika gärna representera Sergios subjektiva upplevelse av exil. Vissa recensenter såg också andra kvaliteteter i filmen: Expressens Lasse Bergström påpekade att Sergio är en outsider även bland filmens invandrare, och Svenska Dagbladets Elisabeth Sörenson såg inte den "omvända fördomsfullhet" som Hanserik Hjertén beklagade sig över i DN, utan uppfattade snarare regissörens blick på svenskarna som varmt humoristisk.

Enligt Marianne Ahrne syftar titeln på "de murar vi bygger upp i det här landet som vi tror vara fritt" men "också de murar vi måste rasera inom oss själva för att nå fram till ögonblick av frihet". Tyvärr var det nog inte så många som uppfattade filmens försök att gestalta inre, psykologiska processer; skildringen av barriärer mellan svenskar och invandrare blev alltför provocerande för filmens första publik.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)