Spelfilm
År: 1951
Regissör: Alf Sjöberg
Skådespelare: Anita Björk, Ulf Palme, Märta Dorff, Lissi Alandh, Anders Henriksson
Längd: 90 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Efter decennier av konstnärlig kräftgång i svensk film och efter filmstoppet under 1951 bidrog särskilt några titlar till att åter sätta Sverige på filmkartan. Tidigt 1952 samlade till exempel prestigefestivalen i Punta del Este, Uruguay, de viktigaste: Arne Mattssons populära Hon dansade en sommar, ett av Ingmar Bergmans första storverk Sommarlek samt Alf Sjöbergs Fröken Julie – en trio svenska filmer från 1951 vars kvaliteter och framgång spillde över på varandra, från folklustspel till förädlad filmmodernism.

Om än sinsemellan olika filmer var den svenska sommarens naturlyrik förekommande i samtliga - en del i den svenska filmens internationella profil och identitet som därmed fördjupades.

Fröken Julie utspelar sig under ett midsommardygn på ett grevligt gods där tjänstefolk och statare roar sig med logdans och älskog under bar himmel. När greven själv är bortrest passar hans dotter Julie (Anita Björk) på att bekanta sig med sina undersåtar, inte minst betjänten Jean (Ulf Palme), som redan står i nära förhållande till kokerskan Kristin (Märta Dorff). Julie förkovrar ändå sin flirt med Jean, som motvilligt erkänner sin dröm att komma sig upp och erövra Julie. Med det handlar inte om de sedvanliga ömhetsbetygelserna, utan om manipulation och maktspel där parterna outtröttligt byter tilltal och position.

Filmen, efter Strindbergs pjästragedi från 1888, hade vunnit Cannes stora pris redan 1951, ex-aequo Vittorio de Sicas Miraklet i Milano. Luis Buñuels Gatans desperados fick nöja sig med regipriset, Joseph L. Mankiewicz Allt om Eva med juryns specialpris. Dock lade Bette Davis beslag på skådespelarpriset för sin roll i den senare, enligt ryktet med en röst mer än Anita Björk.

Det svenska mottagandet var ändå delat. Palme och Björk fick över lag god kritik, även om Dagens Nyheter anmärkte just på hennes karaktär, oförmögen att ge uttryck åt "den helt otyglade vreden" och Morgon-Tidningen saknade "härskarlaterna, den feodala livsstilen, avgrunden framför hennes fötter". Det framgick inte nog, ansåg Nils Beyer, att Fröken Julie skulle vara "galen", inte heller varifrån kraften till sjävmordet kom.

Snarare framstår Björks gestalt som återhållsamt nyanserad, ett steg bort från genrens grovhuggna typer. Bland det intressanta i filmen, och där Sjöberg delvis adderat till Strindbergs drama, är hennes bakgrund, som dotter till en hatisk kvinna av enkel börd, som vänt upp och ned på könsrollerna och lärt dottern att hata män. Utöver uppenbara trauman är det denna avgrund - klyftan mellan patriarkalism och emancipation, mellan gammalt och nytt - som i hög grad utgör filmens bäring och förtjänst (även om upphovsmännens avsikt var att göra fadern till hjälplöst offer).

Sjöberg gjorde Strindbergs naturalistiska stycke, som utspelar sig uteslutande i köket, mer drömlikt, mer expressionistiskt och han utnyttjade även manusets filmiska möjligheter genom att ta in omgivningarna och utöka förklaringsmodellerna.

Utan Göran Strindbergs genomkomponerade bilder hade tilldragelsen varit väsentligt mindre. Bland filmens återblickar har många bemärkta regissörer gått vilse, men Sjöberg hanterar denna välkända figur med glans, inte minst genom att på förbättrat vis förena olika tid och rum i samma bild. Här framträder smärtsamt karaktärernas medvetenhet om sakernas statiska tillstånd.

Sjöberg rör sig alltså vidare från pjäsförlagan. Till skillnad från senare filmatiseringar, som ofta strandat i ett isolerat kök, når han ett högst levande kinematografiskt uttryck.

Text: Jon Asp (2015)