Spelfilm
År: 1998
Regissör: Lukas Moodysson
Skådespelare: Alexandra Dahlström, Rebecca Liljeberg
Längd: 90 min
Åldersgräns: 11 år
Rekommenderad ålder för barnpublik: 12 år och uppåt

Filmens säregna utseende är resultatet av en ovanlig process. Den spelades in på 16mm reversal film som negativframkallades, vändes till 35mm-master inför klippningen och sedan till 35mm duplikatnegativ som ljussattes till slutliga visningskopian. För den digitala restaureringen har det ursprungliga kameranegativet använts som källmaterial. Detta har även inneburit att man behövt klippa och återskapa de optiska printerjobben. Tidigare har det varit för svårt att återskapa filmen digitalt men nu är det äntligen gjort.

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Filmen finns med engelsk text.

Om du ska visa filmen för barn och unga, här hittar du filmhandledning.

Få svenska filmer har fått sådan genomslagskraft som Lukas Moodyssons långfilmsdebut Fucking Åmål som fick premiär 1998. Ungdomar vallfärdade till biograferna, skrattade, jublade och kände igen sig i tonårens småstadstristess, meningslöshet och frustration. Publikmässigt kom filmen upp i smått sensationella 900 000 sålda biljetter, kritikerna hyllade och Guldbaggarna föll som regn. Småningom kom Fucking Åmål, under den beskedligare internationella titeln Show Me Love, även att sälja stort internationellt.

Men hur kom det sig att berättelsen om Agnes och Elin kärlekshistoria blev en sådan dundersuccé? Främst är det väl Lukas Modyssons förtjänst. Med fjäderlätt hand skildrar han de svartaste känslorna, med oemotståndlig dråpkomik tar han sig an de svåraste ämnena. Han väjer inte för något och visar redan här att han är en gudabenådad personinstruktör som med bergsfast solidaritet ställer sig på de ungas sida, mot konventioner, socialt tryck och vuxen konformitet. Moodysson är född i Lund 1969 och debuterade redan som 17-åring med diktsamlingen Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Han ingick i den litterära gruppen Malmöligan som betecknade sig som arbetarklasspoeter som tog avstånd från "den slutna akademiska poesin". Efter regilinjen på Dramatiska institutet gjorde han tre kortfilmer innan han långfilmsdebuterade med Fucking Åmål.

Filmens framgångar hänger dock även samman med perfekt tajmning – den kom helt rätt i tiden. 90-talet var ett relativt gynnsamt år för film- och tv-kulturen för ungdomar. Filmer som 30:e november (Daniel Fridell, 1995), Vinterviken (Harald Hamrell, 1996) och Vildängel (Christer Engberg, 1997) hade rönt uppmärksamhet och väckt intresse för en tidigare nonchalerad genre. Och inom tv-dramatiken hade inte minst Peter Schildts geniala Glappet (1997), om två tjejer i skärselden mellan barndom och vuxendom, banat vägen för starka, komplexa och roliga unga kvinnoporträtt.

Över huvud taget hade just flickorna och de unga kvinnorna äntligen kommit starkt inom filmen; från att tidigare mest varit söta sidekicks till pojkprotagonister klev de nu fram och intog huvudrollerna i åtminstone 15 av 39 barn- och ungdomsfilmer på 90-talet vilket måste ses som ett stort framsteg. Som i sin tur var resultatet av en medveten och enveten satsning från Svenska Filminstitutets barn- och ungdomsfilmkonsulent som hade tillsatts 1993.

Fucking Åmål tillhör den filmer som, precis som Roy Anderssons En kärlekshistoria (1970), inte tycks åldras. Trots tidstypiska markörer som killarnas tidiga (då senaste) Nokia-telefoner och Lokets Bingolotto på lördagskvällarna är filmen högaktuell än i dag. Och precis som i fallet med En kärlekshistoria kan fräschören tillskrivas dels autenticiteten som präglar varje replik, plagg och rum, dels filmens tidlösa temata: Kärlek, tvivel och rädsla går liksom aldrig ur tiden.

Text: Malena Janson (2015)