Spelfilm
År: 1953
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Åke Grönberg, Harriet Andersson, Anders Ek, Gudrun Brost, Hasse Ekman
Längd: 92 min
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Man kan påstå att filmen är ett tumult men ett väl disponerat tumult. Jag skrev den [...] i samma hus som Södra Teatern. [...] På kvällarna hördes musiken från revyscenen. På nätterna festade skådespelarna [...] i hotellmatsalen. [...] Jag minns att dämonerna, den retrospektiva svartsjukans dämoner, betslades och spändes för lastvagnen. [...] Dramat hade sin upprinnelse i en dröm, och drömmen gestaltade jag i återblicken om Frost och Alma. [...] Om man vill använda musikalisk terminologi kan man säga att episoden med Frost och Alma är huvudtemat. Sedan följer inom den enhetliga tidsramen ett antal variationer: erotik och förödmjukelse i växlande kombinationer. [...]

'Gycklarnas afton' är relativt uppriktig och skamlöst personlig. [...] Att Åke Grönberg spelar [cirkusdirektören] och att rollen är skriven för honom handlar inte om någon påverkan från Duponts 'Varieté' (1925) med Emil Jannings. Det är enklare än så. Vill en mager och tanig regissör göra ett självporträtt så väljer han naturligtvis en karl som är fet." – Ingmar Bergman i sin bok Bilder

Det är inte mycket kvar av Cirkus Alberti. Regnet vräker ner när karavanen vinglar fram mot ännu en marknadsplats. Vagnarna håller knappt ihop längre, man har sålt kostymerna, numren är patetiska, direktören har ingen skjorta under skjortbröstet, björnen är halvdöd och man häller i sig sprit. Men man håller masken.

Harriet Andersson, som spelar cirkusdirektörens lynniga älskarinna, är trött på att rida runt på en spattig häst som eldig spanjorska. Hon längtar till teatern, där den otäcka Hasse Ekman kråmar sig i rampljuset. Den ångestridna cirkusdirektören längtar till det han lämnat.

"Skönhet och fasa, och där emellan skrattet" är lockropet när cirkusparaden rullar genom staden. Gycklarnas afton är en andlöst vacker och fasansfull film om svek och förödmjukelse. Och trygghet, om den funnes. En clown som drömt att han blev gungad till ro som i en vagga, sitter på kuskbocken till en av cirkusvagnarna i karavanen.

Hilding Bladh fotograferade exteriörerna och Sven Nykvist interiörerna. Bladhs bilder i stumfilmssekvensen om Alma och Frost blev klassiska, och ljussättningen och kameraarbetet i Albert och Almas mörka trånga vagn imponerade så på Bergman att Nykvist med tiden skulle bli hans ständiga medarbetare.

Harry Schein skrev i Bonniers Litterära Magasin att det var en av de bästa filmer han någonsin sett.

I Arbetaren skrev Mauritz Edström: "Ingmar Bergman har gjort en förbannat bra film, en film bättre än de flesta som förut gjorts i det här landet. [...] Här finns ett foto som är skönt, intensivt och brutalt i snabb växling – bildmässigt är 'Gycklarnas afton' rena antitesen till de överskönt kalla bilderna i t.ex. 'Fröken Julie.'"

Catherine Breillat (fransk regissör, till filmer som Romance och Fat Girl): "When I saw this film, I immediately decided to be a filmmaker. Not out of love for the cinema. Out of necessity. In order to save myself. I did not decide to make films because I was a cinephile but because there was no life elsewhere. This film invented me when I was twelve years old. It awakened me to myself."

Aftonbladets Filmson (Sven Jan Hanson) recension är berömd: "[...] Jag vägrar dock att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången[...]. Jag anser att man helst bör undvika att orena offentligt även om man har mycket att bli av med [...]. Vad Ingmar Bergman här haft på hjärtat, eller var det nu suttit, är inte mera värt än att det räckt med ett tjugofemöres brevporto. Det märks bara allt för väl att han försett sig på [Emil] Jannings och gamla stumfilmer. Men det är att kacka på död mans grav att ens andas om att Åke Grönbergs flottige, svettige, stirrige Hagalunds-Djingis Khan trots stumfilmsmimiken skulle ha någonting som ens kunde komma på 16 mm:s närhet av 'Varieté'. 'Gycklarnas afton' är ett återfall i Ingmar Bergmans 'gymnasiala' murkelstil, där man väl kan beundra slingornas förunderligt vackra växt men förgäves frågar efter mål och mening. /.../"

Text: Nina Widerberg (2016)