Spelfilm
År: 1959
Regissör: Peter Weiss
Skådespelare: Staffan Lamm, Gunilla Palmstierna, Birger Åsander, Lars Edström, Tor-Ivan Odulf
Längd: 82 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text.

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

1958 fick folkrörelsebolaget Nordisk Tonefilm en förfrågan från Peter Weiss om finansiering till en realistisk-poetisk dokumentärfilm som skulle "skildra en outsiders situation i stadens stora maskineri". Peter Weiss var redan ett aktat namn i konstnärskretsar och bolaget ville inte riskera den negativa publicitet som ett avslag skulle kunna medföra och bestämde sig för att bidra med ateljé och teknisk utrustning.

Det var alltså folkrörelsebolagets varumärkesvård som gjorde att Peter Weiss, mitt under filmens nedgång och tv:s uppgång, kunde spela in Hägringen (1959), vilken Artur Lundkvist då kallade "den hittills främsta svenska avantgardefilmen". Efter flera experimentella och dokumentära kortfilmer var det den mångsysslande tysk-svenske konstnärens första (och enda) långfilm.

Även om Weiss pitch för projektet var kort, så visade den sig inte desto mindre adekvat. Filmen inleds med att kameran panorerar över järnvägar, broar, gator, industrier och hamnens överväldigande lyftkranar, samtidigt som en röst gnolar en engelsk folksång, sövande och knappt hörbart. En stad under utveckling, en experimentell film i vardande.

I gryningen har en ung man (Staffan Lamm) anlänt till Stockholm och vandrar nu omkring, först på öde gator där bara skyltfönstrens dockor rör sig, senare till en stad i ystert uppvaknande. Mannen är på jakt efter ett jobb, ett liv, men finner att ingenting är vad det synes vara. En stad full av illusion och bedrägeri, ett spel för galleriet där huvudpersonen tycks tagen som gisslan, paranoid eller bara utsatt för omvärldens spratt.

Filmen blir som ett urbant drömspel där uppvaknandet lika mycket förefaller vara huvudpersonens eget. Nekad arbete, erbjuden arbete, avvisad, konfronterad; till slut flyr han upp på takåsarna, bort från sus och dus, i märkbar förtvivlan över att inte veta vad som är fantasi och vad som är verklighet. Det aparta ljudspåret – från jazzslingor till maskinella dissonanser – förstärker hans utanförskap.

Vid ett försök till jämförelse bortom den uppenbara avantegardefilmen går tankarna främst till Ingmar Bergman, från Smultronställets nattmaror till regissörens expressionistiska 1960-tal, en huvudperson vilse i en främmande värld, bland vålnader, ritualer, groteska män och förföriska kvinnor – inget som han själv kan sätta ord på, men där allt tycks osa död.

Hägringen – inspelad med minimal budget och med flera av regissörens nära vänner, däribland Gunilla Palmstierna i en roll – fick ett blandat mottagande. De som uppskattade filmen lyfte fram Weiss sätt att utforska och variera mediets uttryck. Gustaf Mandals suggestiva foto framhölls, kontrastrikt och svindlande i sina arkitektoniska perspektiv, men också rättmätigt värdesatt som historiskt dokument i skarven mellan de gamla och de nya citykvarteren.

Den abstrakta klippningen bidrog i hög grad till detta sällsynta svenska filmexperiment, där de teknologiska landvinningarna tycks ske på bekostnad av all mellanmänsklig kommunikation.

Text: Jon Asp (2015)