Affisch: Carl Johan De Geer

Spelfilm
År: 1976
Regissör: Johan Bergenstråhle
Skådespelare: Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (idag Ekman), Malin Gjörup, Anders Ek, Björn Gustafson, Keve Hjelm, Toivo Pawlo, Håkan Serner
Längd: 106 min
Åldersgräns: 15 år

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Se originaltrailern på Filmarkivet.se

Marie Louise Ekmans och Johan Bergenstråhles Hallo Baby är något så ovanligt som en film vars kvinnliga manusskribent och huvudrollsinnehavare nästan har överskuggat den manliga regissören. När Ekman (då med sina tidigare efternamn De Geer Bergenstråhle) skrev den självbiografiskt färgade Hallo Baby var hennes egen erfarenhet av filmarbete i stort sett begränsad till medverkan i Öyvind Fahlströms Du gamla du fria (1972). Hennes dåvarande make Bergenstråhle hade dock regisserat tre långfilmer, och med hans namn på manus fick filmen produktionsstöd från Svenska Filminstitutet.

Filmen handlar om en flicka som växer upp i Stockholms teatervärld med en alkoholiserad far. Efter några inblickar bakom kulisserna på teatern och in i familjehemmet, som präglas av missbruk, otrohet och gräl, lämnar vi den lilla flickan och återser henne som ung vuxen på väg in i stadens konstvärld. Hon prövar sig fram i olika relationer och situationer, träffar först en konstnär och sedan en teaterregissör, blir gravid och föder till slut en ny "Baby". Ett genomgående tema i filmen är striptease och masker; flickan rör sig genom Carl Johan De Geers scenografi med ett nollställt eller lätt förvånad ansiktsuttryck kombinerat med olika grader av nakenhet, spektakulär sminkning och uppseendeväckande klädesplagg – som en kvinnodocka. Recensenterna använde ofta ord som "grotesk" och "burlesk" för att beskriva filmen.

Johan Bergenstråhles tidigare filmer hade varit inriktade på samhälle och politik: vapenexport och billig arbetskraft i tredje världen i Made in Sweden (1969), Sveriges relation till de baltiska länderna i Baltutlämningen (1970) och invandrare i Sverige i Jag heter Stelios (1972). Från detta fokus på Sverige och svenskarnas relation till andra är steget till Hallo Babys porträtt av en specifik ung kvinna ganska stort. Eftersom Ekman själv spelar huvudrollen i Hallo Babys andra del, berättelsen har stora likheter med hennes egen bakgrund och konstnären vid denna tidpunkt var känd för att ha vikt ut sig naken och för att använda skabrösa motiv i sina målningar, är det inte svårt att se varför kritiker som Expressens Lasse Bergström beskrev denna "suveränt egocentriska flickfilm" som mer hennes än makens film. Och med tanke på likheterna mellan Hallo Baby, kortfilmen Mamma, pappa barn som Ekman regisserade 1977 och hennes långfilmsdebut som regissör, Barnförbjudet (1979), blir det ännu tydligare att Hallo Baby markerar början på Ekmans säregna bidrag till den svenska filmhistorien. Bergenstråhle å sin sida skulle efter Hallo Baby ägna mer tid åt teater än åt film; han är allra mest ihågkommen för sina populära teateruppsättningar på Stockholms stadsteater, där han var verksam i trettio år.

Det är passande att Hallo Baby använder samma Wagnerstycke (från Tristan och Isolde) som hörs på soundtracket till Den andalusiska hunden, Lois Buñuels och Salvador Dalis surrealistiska filmklassiker från 1929. Hallo Baby innehåller visserligen inga visuella chocker jämförbara med bilden av ett rakblad dissekerar ett öga (den berömda inledningen till Buñuels och Dalis film) men det finns gemensamma nämnare i intresset för suggestiva drömmar, sexualitet, fantasifulla associationer och populärkultur i en konstnärlig kontext, och förstås synen på film som ett bland många möjliga uttrycksmedel. Och Ekmans tendens att fokusera på yta och nakenhet var provocerande för många när filmen kom ut.

Marie Louise Ekman har aldrig kallat sig feminist, men kanske kan flickrumsestetiken som präglar Hallo Baby ses som en föregångare till den feministiska strömning som idag kallas för "gurlesk"*?

*från engelskans "girl" kombinerat med "burlesk".

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)