Hamsun
Sarkasmerna flyger mellan Max von Sydow och Ghita Nørby i Jan Troells lysande film om den norska nationalskalden och hans hustru, båda straffade för samröre med nazisterna under andra världskriget.
År: 1996
Spelfilm
Regissör: Jan Troell
Skådespelare: Max von Sydow, Ghita Nørby, Anette Hoff, Sverre Anker Ousdal
Längd: 159 min
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Finns med engelsk text
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
"När jag går den igenvuxna stigen genom skogen, skälver mitt hjärta i en överjordisk glädje."
Det var bilden av stigen i Knut Hamsuns roman Under höststjärnan från 1906 som fick Jan Troell att vilja göra sin film, och Hamsun inleds med författarens rader. Porträttet av den åldrade norska nationalskalden och hans hustru Marie, båda anklagade för landsförräderi under andra världskriget, är en av regissörens finaste filmer.
Manusförfattaren P O Enquist kallar Hamsun en äktenskaplig dödsdans. Och har man sett giganterna Ghita Nørby och Max von Sydow braka samman glömmer man det inte. När han med promenadkäppen slår ihjäl en kacklande höna för att den stör hans arbete, vrålar hans rasande fru att han ju ändå inte skriver någonting längre. Och det är bara början av en uppgörelse så intensiv att den har få motsvarigheter i svensk film.
Medan den åttioåriga, nästan döva Hamsun lägger patiens och skriver tyskvänliga artiklar, reser den Quisling-frälsta Marie runt i Tyskland och läser högt ur sin mans böcker, iförd norsk folkdräkt. För sitt samarbete med nazisterna ska hon få tre års fängelse när kriget är över, medan hennes man ska förklaras sinnesförvirrad och få betala allt han har i böter till den norska staten.
I sin omstridda bok Processen mot Hamsun menar den danska författaren Thorkild Hansen att Marie till stor del kan ges skulden för sin mans handlande, eftersom Hamsun levde praktiskt taget utan kontakt med omvärlden. P O Enquists manus, byggt på Hansens bok, är mer nyanserat. Dess litterära kvaliteter fick flera svenska kritiker att anmärka att medan Troell var en mästare på att uttrycka sig i bild, handlade det den här gången för mycket om ord.
Men Troell skriver med bilder. En grotta av istappar blir ett fall av gullregn, en padda andas på det fuktiga golvet i en bunker, ett porträtt skymtar genom ett konjaksglas, en fallen diktarfurste som hugger ved i snön blir en liten svart figur i allt det vita. I Hamsun har regissören för första gången inte ensamt ansvar för fotot. Han håller själv i kameran och Mischa Gavrjusjov, som ska bli en ständig medarbetare, sätter ljuset.
Det finns ingen som skildrar gamla män så precist som Troell, och med en sådan ömhet. Den äldsta av dem stultar genom kortfilmen Johan Ekberg, gjord för Sparfrämjandet 1964, och hans gestalt är Hamsuns. Och är männen i Troells filmer inte åldringar än, så är livet ändå snart över för en rad av dem: i Ingenjör Andrées luftfärd från 1982 vet Max von Sydow att han går mot döden, och i Dom över död man från 2012 finns slutet redan i titeln.
Genom hela Hamsun väntar författaren på att få dö. Närmast sig på skrivbordet där han lägger patiens har han en klocka innesluten i en kula av glas. "Nu, Knut, nu" viskar han när han segnar ner vid huggkubben och tror att det äntligen är dags. På rygg i snön försöker han få upp sitt fickur, med tumvanten på. Men det ska dröja nästan ett decennium innan han når fram.
Text: Nina Widerberg (2015)