Spelfilm
År: 1966
Regissör: Jan Troell
Skådespelare: Eddie Axelberg, Allan Edwall, Gunnar Björnstrand, Åke Fridell
Längd: 168 min
Åldersgräns: 15 min
Filmen finns med engelsk text

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Filmen är digitalt restaurerad och deponerad av Svensk Filmindustri.

Här finns filmhandledning till filmen.

"Jan Troell är för mig ett alldeles äkta, stort lysande geni. Han ger sig fan på någonting och han bryr sig inte om det är publikt eller inte... Han är en oerhört märkvärdig, fullkomligt originell och djupt inspirerande regissör."

Orden är Ingmar Bergmans, hämtade ur filmen Bergmans röst från 1997. Oavsett tid så framstår Jan Troell som något av en anakronism i svensk film, en unik rest från en annan tid. Väsentligt mer lågmäld än 60-talskollegerna, Bergman, Widerberg och Sjöman; långt mer estetiskt orienterad än sina samtida. Jan Troell låter hellre kameran tala.

Redan som 14-åring erhöll han sin första apparat, ett möte som snabbt blev en passion. I början av 60-talet stod han bakom kameran till Bo Widerbergs Barnvagnen (1963) och efter kortfilmen Uppehåll i myrlandet (1965) gav SF grönt ljus för hans egen debut, Här har du ditt liv (1966). Som fullblodig men mottaglig auteur – självlärd regissör, fotograf och klippare – gjorde Troell nästan allting själv, producenten Bengt Forslund assisterade endast till manus.

Redan här ligger hans framåtrörelse mer i stilen än i berättelsen. Historien om den 14-åriga Olof, som via fattigdom och fosterhem och tidiga kneg lär sig att bli en självständigt tänkande varelse, distribueras lika mycket genom mediet som genom särskilda händelser. Inte som ett självändamål, utan för att det tycks naturligt i Troells värld – förhöjning och förtätning i stället för gängse narrativ uppslagsrikedom.

Regissörens kärlek för filmen som instrument syns genomgående i Här har du ditt liv: montagesekvenser, frysta bilder, övertoningar, dubbelexponeringar, överraskande kameravinklar. Ett par sekvenser i det annars svartvita fotot går i färg, som när Allan Edwalls flottare minns sin i lungsot omkomna familj, en scen som i sin tur flaggar för huvudpersonens kreativa uppvaknande.

Filmen är till brädden fylld av tåg, vevgrammofoner, filmprojektorer – föremål som med lätt hand förflyttar åskådaren i tid och rum, och inbjuder att betrakta filmens värld genom filmen som medium. Det är också med detta förfarande som Troell lyckas kompilera Eyvind Johnsons vidsträckta romansvit, med sömlösa hopp mellan nu och då.

Ett tag arbetar Olof själv som ambulerande biografmaskinist. Han upplever världen genom första världskrigets journalfilmer, den tid under vilken filmen utspelar sig. Han växlar värv från timmerflottare med valkar i händerna, vidare till det riskfyllda sågverket, till den något mer lustfyllda biografen, vidare till lokstallarna på SJ. På ljudbandet hörs en mix av dragspel, tivolits positiv och Internationalen. Filmen i sig säger sig Olof vara utled på – talande för mediets status under denna tid – men böckernas värld annekterar han. På kammaren smygläser han Marx och Krapotkin.

Överallt möter han översittare. Arbetsplatserna lämnar han av stolthet, alltmer hänförd av klasskampen och tanken om solidaritet. Ett par män och någon kvinna i omgivningen lär honom det belevade, ett nästan lika viktigt drag i Olofs förkovran.

Det märkvärdiga i Troells debut är dess episka storslagenhet kombinerat med dess många förtätade element, försiktigt inspirerade av nya vågen. Regissören tog Eyvind Johnsons mustiga modernism och skapade en lyrisk realism som svensk film varken förr eller senare sett ljuset av. Dessutom var det en adaption där filmen inte bara blev imitatör, utan helt sin egen.

Eddie Axberg gör en minnesvärd insats som Olof, av nöden tidigt manad till vuxenliv. En inte oäven samling etablerade skådespelare utmärker sig också: Allan Edwall redan nämnd, Gunnar Björnstrand som biografägare, Åke Fridells filmförevisare och bon vivant.

1966 var ett sant märkesår i svensk film. Vid guldbaggegalan året därpå fick novisen Jan Troell nöja sig med regipriset, då Persona vann för bästa film.

Text: Jon Asp (2015)