Dokumentär
År: 1982
Regissör: Staffan Lindqvist, Rainer Hartleb
Medverkande: Hasse Edström, Johanna Jönsson, Stefan Sundström, Britta och Olle Edström
Längd: 58 min
Åldersgräns: Barntillåten

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

Hasse Edström, sångaren i punkbandet Raketerna, står på en brygga och pratar med Stefan Sundström (i Ted Gärestad-frisyr) om hur deras liv egentligen ser ut, och om att skaffa barn och flytta till landet.

"Nånstans inom människan så finns den här grejen, den här tron på vad livet egentligen är... Barn. Kvinnor. Jaga lite. Fiska sin egen fisk... Det går inte. Jag käkar fiskpinnar, jag vet fan inte hur en mört ser ut."

Hasse fyller 25 och föräldrarna brakar in i ettan i Farsta, med matkassar och paket och en ful liten krukväxt. Hela födelsedagssekvensen är som en film av Roy Andersson.

Pappan, i slips och bilhandlarklippning, har bankat i sin son att han aldrig kommer att klara någonting. Sonen har svart tshirt och ett plåster i tinningen, och tittar på sina naglar när pappan föreläser om att man måste ha ett jobb. Sen börjar han rada upp stjärnor som verkligen kunde sjunga och aldrig tog några droger.

När Hasse sjunger i Grisen skriker och Raketerna vrålar han att han vill att någon ska komma, att någon ska ta honom ut, att han vill härifrån, att någon ska säga att det finns en plats för honom. Han halsar ur en flaska i en plastkasse på ett parkeringsgarage, och i hissen hem försöker han trycka på rätt knapp utan att rasa in i mosbrickan.

"Heeej... Heeej..." Johanna lägger huvudet på sned och härmar hur löjligt gullig Hasse låter när han pratar med tjejer efter spelningarna, såna som svimmar för att han är så snygg. Nu har han inte ens ringt på tre dagar, och det enda hon gör är att sitta och röka och se ut genom fönstret. Men när han kommer glömmer hon allt. Ömheten i närbilderna där de försiktigt kysser varandra får varenda kärleksscen i varenda spelfilm att blekna.

Johanna får Hasse att gå med på att bo ihop, och i uppföljaren Kärleken är allt från 1986 slänger hon ut hans kalsonger genom fönstret när han flyttar ut ur deras etta på 26 kvadrat.

Dokumentärfilmaren Rainer Hartleb och fotografen Staffan Lindqvist regisserade Hemligheten tillsammans, och skulle fortsätta att arbeta ihop. Hartleb var åtta när han kom från Tyskland till Sverige 1952. Tio år efter Hemligheten gjorde han och Staffan Lindqvist den första filmen i den imponerande Jordbrosviten, där Hartleb i 42 år har följt en skolklass, från första uppropet 1972 till första barnbarnen. Barnbarn som kommer att växa upp långt från miljonprogramshusen där allting började.

Maaret Koskinen, Dagens Nyheter: "[Denna film är] mer intresserad av frågor än svar. Och att i ett filmklimat som under flera år präglats av en svarens förutsägbarhet träffa på en svensk film – därtill dokumentär – som vågar sig på ett slags frågornas och 'hemlighetens' estetik; att som åskådare få söka sig fram till bildernas tecken och spår av innebörd – det är inte bara förvånande, det är något att inte gå miste om!"

Jannike Åhlund, Aftonbladet: "Per definition en dokumentär men med en sanningslidelse, som skapar ett betydligt större spänningsfält än den traditionella dokumentären. [...] [Det är] en film som är full av okuvlig livsvilja, en film som i sig är en uppkäftig och rockladdad protest mot alla destruktiva krafter. Hemligheten blir också till en mäktig besvärjelse mot vuxenhetens tvångströja, som lika försåtligt som begärligt sträcker sina bläckfiskarmar efter dem som, likt Hasse och Johanna, har hemligheten i behåll."

Stig Björkman, Chaplin: "Hemligheten är varken utformad som ett försvar för eller en kritik mot huvudpersonen och hans liv. Den är ett konstaterande, och sedan kan vi som publik också uppleva att bakom detta konstaterande finns en respekt, ja även ömhet, i de lyssnande bilderna, i strävan att hitta den rätta tonen i denna beskrivning av ett tillstånd. [...] Hemligheten är med sina poetiska och mänskliga resurser en film att finna både glädje och erfarenhet i."

Text: Nina Widerberg (2017)