Spelfilm
År: 1919
Regissör: Mauritz Stiller
Skådespelare: Mary Johnson, Richard Lund, Axel Nilsson, Concordia Selander, Stina Berg
Längd: 106 min
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Filmen finns med engelska mellantexter

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Observera att filmen ska visas i 30 fps.

"Varför slipa de knivar på Branehög? Jag vet inte varför de i denna kväll slipa så långa knivar på Branehög. Kan ni inte höra hur det skrapar och filar? Kan ni inte höra hur det väser och gnisslar?"

De slipar knivar för att de ska döda alla i herr Arnes hushåll och ta hans pengar. En enda överlever. Den unga Elsa-lill har sett sin fostersyster få en kniv i hjärtat, och nu vaggar hon den döda i famnen.

Ljudet av knivarna mot slipstenen är ett varsel. I Selma Lagerlöfs berättelse kan de döda visa de levande vägen och havet kräva rättvisa. Mauritz Stiller har fått med mystiken, utan att hans film blivit en spökhistoria.

Elsa-lill, förälskad i sin fostersysters mördare, kör ett spjut i hjärtat för att han inte ska komma undan. Skeppet där han gömt hennes döda kropp ligger fastfruset i en vik, och bilderna av det långa svarta följet som kommer över isen är bland de mäktigaste i svensk filmhistoria. Sluttexten är svår att värja sig mot.

"Det var alla kvinnorna i Marstrand, unga och gamla. De buro alla sorgdräkt, och de förde med sig unga gossar, vilka buro en bår. De voro komna, att hämta den unga jungfrun, som älskat en ogärningsman och givit sitt liv för att fördärva den hon älskade. Och allt som de framskredo, vräkte storm och vågor upp isen bakom dem. Och då de voro komna in till Marstrand med Elsa-lill, stodo alla havets portar öppna."

Författaren Ellen Mattsson har skrivit vackert om Lagerlöfs berättelse.

"[...] 'Herr Arnes penningar' är [...] bland de grymmaste av verklighetsbeskrivningar. Den handlar om mord och hämnd och en mängd spökerier, skriver Selma Lagerlöf i ett brev, men jag har aldrig tänkt på 'Herr Arnes penningar' som en spökhistoria. [...]

Jag vet knappt en grymmare historia än denna, eller en allvarligare. Det finns ingen plats där man kan gömma sig undan sitt samvete. Och världen låter oss heller inte göra det. Jag vet inte om det är Gud som styr i Selma Lagerlöfs värld, eller om det är naturen, eller om det är ödet eller trolldomen eller de gamla sagorna, myterna, sägnerna, spådomarna och förbannelserna, jag tror det är alltihop i förening. De samarbetar. Så länge mördarna går fria på Marstrands gator stänger havet deras flyktväg med is – för en stor allseende makt håller världen samman."

Stiller gjorde berättelsen kronologisk och strök några av Lagerlöfs övernaturliga episoder, men han respekterade texten och tog det moraliska budskapet på allvar. Författaren – som skulle hata hans Gösta Berlings saga – var nöjd.

Stillers, Victor Sjöströms och fotografen Julius Jaenzons sätt att skildra naturen som djupt förbunden med inre skeenden, gjorde den svenska filmen berömd. Herr Arnes pengar nämns ofta som Stillers främsta verk. Kompositionerna i djupled, ljussättningen, kamerarörelserna och dubbelprojektionerna – allt är utfört med sådan säkerhet att bilderna känns självklara. Så självklara att man överser med många av skådespelarnas melodramatiska rolltolkningar.

Det finns en birollsaktris som spelar på ett helt annat sätt. Fiskarhustrun som vill trösta den sörjande Elsa-lill använder mycket små medel. Hon rör försiktigt vid flickan utan att med en min visa hur orolig hon är – hon uttrycker sig med blicken och sitt sätt att röra sig. Och det finns scener som inte alls för handlingen framåt. Stina Berg gör små onödiga saker som att hejda sig och ta in en diskbalja när hon är på väg ut, och sen borsta snön av vantarna. Det är det enda som händer i den bilden. Det finns andra där det händer desto mer.

Marfa skrev i Dagens Nyheter: "[...] Inte en detalj som inte är konstnärligt avvägd att foga sig in i det hela, inte en felinställning av kameran. [...] Rent tekniskt står 'Herr Arnes pengar' högre än någon föregående svensk film och även i konstnärligt avseende är den en ny seger för regissören."

Text: Nina Widerberg (2016)