Spelfilm
År: 1978
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Ingrid Bergman, Liv Ullmann, Lena Nyman, Halvar Björk, Linn Ullmann
Längd: 93 min
Åldersgräns: 11 år
Filmen är digitalt restaurerad i 4K och finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Människor som du är livsfarliga. De borde spärras in och oskadliggöras."

Liv Ullmann – som ser ut som om hon fortfarande var tolv med uppsatta flätor, runda glasögon och halvöppen mun – har kånkat upp Ingrid Bergmans tunga bagage till prästgårdens gästrum och bett sin mor att stanna riktigt länge. Sedan dricker hon sig full och berättar så många sanningar om sin uppväxt att hon börjar skaka i hela kroppen. Hennes groteskt självupptagna mor är konsertpianist och har turnerat världen runt som om hennes döttrar inte fanns. Den förlamade Lena Nyman har blivit undanstuvad och Ullmann har fått så lite kärlek att hon fortfarande tycker att hon är äcklig, misslyckad, obegåvad och ful. Men nu ska modern få stå till svars för allt från tandställningar till släckta liv.

"Är dotterns olycka moderns triumf? Är min sorg din hemliga njutning? Mamma?"

Som på teatern åker masken av när modern blir ensam. Hon kedjeröker och talar för sig själv: dottern är en lipsill och nu gäller det att komma därifrån. Sen rättar hon till ansiktet och spelar nästa akt.

Regissören har berättat att Ingrid Bergmans "fasansfulla överspel" gav honom "skräckens huvudvärk".

"[...] Jag upptäckte redan under repetitionsarbetet att här gick det inte med förståelse och lyhördhet. Här måste jag arbeta med metoder som jag annars avvisar, framför allt aggression. En gång sa hon till mig: 'Om du inte säger hur jag ska göra den här scenen, så smäller jag till dig.' Det tyckte jag ganska mycket om." – skriver Ingmar Bergman i "Bilder",

Ullmann behövde ingen hjälp. "Ju närmare kameran kommer, desto mer växer min iver att visa ett verkligt naket ansikte, visa vad som finns bakom huden, ögonen, inne i huvudet. Visa vilka tankar som föds." – skriver hon i "Förändringen".

1976 hämtades Ingmar Bergman av polisen under en repetition på Dramaten, misstänkt för skattebrott. Han friades, men flyttade till München. "Mitt beslut var definitivt: jag skulle aldrig mer arbeta i Sverige." Några år tidigare hade han gjort mästerverket Viskningar och rop och tv-succén Scener ur ett äktenskap. Första filmen i exil blev den svalt mottagna Ormens ägg. Höstsonaten spelades in i Norge – ett kammarspel, praktiskt taget en pjäs, men med närbilder så uttrycksfulla att prästgården rämnar.

Ingrid Bergman gör sin sista filmroll, och är oförglömlig i scenen där modern lyssnar på sin dotters pianospel. När Ingmar Bergman dog intervjuades Woody Allen om sin förebilds metod. "He invented a film vocabulary that suited what he wanted to say, that had never really been done before. He'd put the camera on one person's face close and leave it there, and just leave it there and leave it there. [...] He was obsessed with faces [...]. He had an affinity for women that Tennessee Williams did. Some kind of closeness he felt. Their problems obsessed him."

En amerikansk kritiker har kallat Scener ur ett äktenskap en skrattfest i jämförelse med Höstsonaten. Men en rolig replik finns det: "Jag tror jag ska festa till på ett par rejäla sömntabletter" säger modern, som sover dåligt. Dottern stoppar om henne och går ner till sin man: "Om den kvinnan sov normalt skulle hennes vitalitet krossa omvärlden. Hennes sömnlöshet är naturens eget reglage för att få ner henne i uthärdliga proportioner."

Lasse Bergström i Expressen: "Bergman har under en lång period av sitt mogna konstnärsliv varit på väg in i det slutna kammarspelet, där några få människor möts och talar med eller förbi varandra och där dramats rum är öppet endast mot själens och drömmarnas landskap. Hans nya film 'Höstsonaten' är gjord i närheten av den här vägen, men något nytt har hänt med spelet i det slutna rummet. Det är inte längre meningen att vi ska uppleva det på avstånd. Vi ska tvingas in i det och känna hur speglarna faller över oss. Låt mig från början säga att jag upplever den drabbande kraften i 'Höstsonaten' som enorm och unik. Mellan två visningar har jag grubblat för att försöka komma på någon tidigare film av Bergman eller andra, som på samma nakna sätt känts som ett knytnävsslag i själen – men förgäves."

Text: Nina Widerberg (2016)