Dokumentär
År: 1987
Regissör: Stefan Jarl
Medverkande: Lars Jon Allas, Lillemor Baer, Johannes Svonni
Längd: 71 min
Åldersgräns: 11 år

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

"Ska det här vara minnen nu? När vi fiskade i fjol var det fruktansvärt väder... Det var mamma som rodde, och hon orkade knappt hålla båten. Om man hade förstått det, att det här är kanske sista gången vi fiskar tillsammans. Hon fyller sjuttio nu. De är ju starka än, men hur lång tid kommer det här att vara? Det är det." Kvinnan i samebyn Talma är uthållig, men börjar till sist gråta. "Det är på nåt sätt som om det är på väg mot slutet."

Stefan Jarl var i Lappland när kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade, den 26 april 1986. Nedfallet förändrade samernas villkor för alltid. Allt de levt av förgiftades: renarna, fisken, viltet. Jarl la ner sin tänkta spelfilm: "Den här filmen, som jag gjorde istället, trodde jag aldrig att jag skulle tvingas göra."

Renskällor pinglar, hundar skäller, människor ropar, mopeder smattrar och helikoptrar dånar. Efter ljuden kommer bilderna: en uggla, en fjällräv, ett lodjur, en slagen ren. Och en helikopter. Under helikoptern hänger radioaktiva renar i en vajer.

Den synen glömmer man inte. De väldiga djuren är vördnadsbjudande där de vajar tillsammans, upphängda i bakbenen. Per Källbergs bilder är mirakulösa; han fotograferar djuren och människorna och den en gång orörda naturen på ett sätt som gör motiven tragiska och andlöst vackra på samma gång. Ulf Dagebys musik förstärker den upplevelsen. Hotet är en sorgesång full av vrede.

Kvinnan med fisket trär upp skinnflikar från kalvmärkningen på en tråd. Småbarnen tittar på de slaktade djuren. En gammal kvinna i samisk hätta och täckjacka motar djuren med en kvist. 87 procent av renarna i den första slakten fick kasseras. I den tredje kasseras alla.

"...du ska ska leva i naturen. Du har den till låns och ska lämna efter den till andra" säger samebyns talesman. "Om du börjar rovta skapar du oreda i naturen... Den uppfostran har man fått och sen är ju värderingarna därefter också. Att man värderar hela sitt liv från den grunden... Djuren kommer i första hand, sen du själv, sen de döda tingen – det är det gamla samiska värderingssättet... Vi ska ta hänsyn till renen på alla sätt, men olyckan gör att vi måste ta hänsyn till cesium, och det förstår inte renen. När vi får jobba mot renen, får vi andra värderingar... Vi ser inte djuret som djur, utan som en produktiv vara, rent ekonomiskt."

Margareta Norlin skrev i tidskriften Chaplin: "Trots dramatiken och tragiken i förloppet är Hotet en lågmäld film. Det är som om sorgen förmått Stefan Jarl att överge det snabba bildberättandet och den associativa klipptekniken [...] för ett rakare, allvarligare berättande. [...] vi får en oromantisk men sinnlig skildring i bild av en vardag, som förmodligen aldrig går att återerövra. Aldrig har Stefan Jarl varit bättre."

"Threat is an ecological documentary, but that is only it's first level. It's also a tragic ballad, a portrait of a people forced to stare into the abyss, and a fresco of natural wonders and staggering sights that perhaps are being lost to all of us. [...] Like many great documentarians – like Robert Flaherty, like Humphrey Jennings, and like Jarl's own countryman and inspiration, Arne Sucksdorff – Jarl is a lyricist and a storyteller as much as a recorder of facts and the visible world." – Michael Wilmington, Los Angeles Times

Stefan Jarl, intervjuad av Ignas Scheynius i Nya Wermlands-Tidningen: "Jag har provat olika saker i mina filmer. Nu ville jag gå tillbaka och göra en väldigt hederlig och enkel dokumentärfilm. [...] Jag har mina egna regler när det gäller film. Men dem torgför jag inte för de är helt omoderna. De är helt ute. På ett sätt vet jag också att min tid är ute, men det bryr jag mig inte om."

Hotet blev en stor framgång utomlands. Det mest prestigefyllda av en rad priser, dokumentärernas motsvarighet till en Oscar, fick Jarl av International Documentary Association i Los Angeles. Filmen visades med andra "outstanding documentaries of the previous year" av Motion Picture Arts and Sciences Foundation i samma stad.

Text: Nina Widerberg (2016)