Dokumentär
År: 1940
Regissör: Stig Wesslén
Medverkande: Stig Wesslén, Gunnar Grundström, Edor Burman
Längd: 83 min
Åldersgräns: Barntillåten

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"En farofylld tid ligga redan bakom oss, ovisshetens dimslöjor hölja ännu framtiden. I tusende år har svenska män och kvinnor slagit vakt om vår urgamla frihet, om rikets gränser, om hem och jord, om allt det vi kallar vårt. Mycket av det vi vilja försvara mot främmande inkräktare, känner många dock inte helt." Den här filmen är från 1940, och en tanke är att se inledningen och avslutningen utan ljud.

"Kamerajakt" kallade Stig Wesslén sitt filmande, och här smyger man på orrar och fjällrävar och älgar och björnar och rovfåglar. Och snubblar över rasande lämlar som fräser åt kameran "på sin ödesbestämda vandring mot döden".

Det tog sex år att göra I Lapplandsbjörnens rike, som vid sidan av "djurupptagningarna" visar hur expeditionen arbetat. Kameran göms i en koja som täcks med tre lager mossa för att motorn inte ska skrämma djuren, och innan man lämnar kullen så att djuren ska hinna vänja sig vid den, monterar man en blindlins i öppningen där linsen sedan ska sitta.

Filmarna är aldrig i samma bild som sina objekt. Det var grundläggande för Wesslén att djuren var helt ostörda. Och hans tillvägagångssätt fungerade; det här var första gången någon lyckades filma fjällräven och den svenska björnen i full frihet.

Björnar i all ära – det är i fågelbona det verkligt dramatiska äger rum. "Tarmarna slänga och dänga... Medan de slukas vinkar grodans ben farväl till den värld de lämnar." Man kanske ska ha ljudet på i alla fall.

I ett avsnitt identifierar sig filmarna med en försmådd orre. "Vägledda av bruset från gårnattens brunstheta kämpalekar har vi letat oss fram till orrarnas öppna rännarbana, där de färgprunkande tupparna i vårnattens trolska dunkel samlas till torneringar i den gamla goda stilen." Men någon höna blir det inte. "Han tycks inte få så mycket för sitt besvär. Det är likt fruntimmer. Det är som en logdans hemma. Se nu hur hon bär sig åt. Man får allt ha en ängels tålamod för att stå ut med en sådan fru. Nej, det gick inte för honom den gången heller."

Forskaren, författaren, filmaren och debattören Stig Wesslén fick internationell uppmärksamhet för Ardnas - Nordfjällens konung redan 1932. I Från vinterviste till sommarfjäll och spelfilmen Sampo Lappelill skildrar han samernas liv. 1950 påbörjade han färgfilmen Den levande skogen, om hela Sveriges djur och natur. Den tog sexton år att göra och blev Wessléns sista långfilm.

I boken "På Lapplandsfjällen bland björnar" berättar Wesslén om inspelningen av I Lapplandsbjörnens rike. Boken innehåller ett stort antal bilder ur filmen, förstorade från filmremsan. Till inspelningen hade Wesslén skaffat ett mycket avancerat teleobjektiv och själv konstruerat den utrustning man behövde för att kunna använda det.

Musiken komponerades och spelades in av Stig Wessléns far, musikdirektör Rudolf Wesslén, och byggde delvis på gamla lapska jojklåtar.

Filmen fick översvallande lovord för sina natur- och djurbilder: "fotografiskt mästerliga bilder" och "grandiosa naturscenerier" skrev Jerome i Dagens Nyheter, "en av de intressantaste naturfilmer som gått över svenska biodukar", "en prestation värd de högsta lovord" och en "egenartad, fängslande och ställvis obeskrivligt vacker film" skrev Roderick i Svenska Dagbladet, "ett dokumentärt svenskt filmarbete av sådan resning att det söker sin like i hela världen", "ett pionjärarbete och en kulturbragd", "vars resultat blivit en klassisk svensk dokumentärfilm" skrev Larz i Stockholmstidningen och "ett bestående verk", "många års vackraste film" skrev Filmson i Aftonbladet.

Text: Nina Widerberg (2016)